Kung T’Challa är död och nu måste nationen, Wakanda och styrelsen ta itu med förlusten. Chadwick Boseman som spelade kung T’Challa i den första Black Panther filmen gick bort i cancer år 2020. Två år efter hans bortgång hade uppföljaren, Black Panther: Wakanda Forever biopremiär den 9 november.
Filmen inleds med en ceremoni för att hedra den bortgångne kung T’Challa. Hans syster Shuri och mamma Ramonda tar ett sista farväl tillsammans med resten av folket i Wakanda. När Chadwick Boseman gick bort i augusti 2020 visste ingen hur uppföljaren av Black Panther skulle se ut utan sin huvudrollsinnehavare. Den efterlängtade filmen är nu här och precis som Black Panther 2018 var filmen en kulturell succé. Utan att vara marvel expert underhålls jag av att följa MCU (Marvel Cinematic Universe) filmerna.
En stor del av berättelsen ligger på att porträttera kvinnor och systerskap. Ramonda, spelad av Angela Bassett, drottning över Wakanda, tar över fler ansvarsområden efter sin sons död. Under filmens gång blir Shuri, spelad av Letitia Wright, T’Challas syster, den nya Black Pantern. Bassett och Wright är två lysande stjärnor i sina roller. Båda utmärker sig med kraftfulla monologer, dialoger som cementerar Wakandas plats i en postkolonial värld.
I uppföljaren blir vi introducerade till en rad nya karaktärer. Ledaren Namor spelas av Tenoch Huerta och företräder undervattenslandet Talokan som ligger i det Atlantiska havet. Wakanda är inte längre den enda platsen med vibranium och Namor försöker att sluta en pakt med Wakanda för att skydda naturtillgången från västerländsk utplåning. De materiella förhållandena som Talokanerna har till västvärlden gör att det går att dra paralleller till Mayafolket i den Mesoamerikanska regionen. När ultimatum ställs från Namors sida bubblar konflikten mellan Talokanerna och Wakanda upp på ytan. Filmen ger utrymme för en komplex bakgrundshistoria av både Namor som individ och till varför han agerar som han gör. Det gjorde det svårt för mig att se honom som skurk eller fiende. Jag blev även gripen av sättet Namor kunde visa sårbarhet och styrka genom filmen.
Trots att berättelsen, bilderna, musiken, ljuset och det visuella i filmen var fängslande finns hård kritik att rikta mot berättelsen. Konflikten mellan Wakanda och Talokanerna speglar kolonisatörernas sätt att förstöra freden i ursprungsbefolkningar och afrikanska samhällen för att sedan ställa dessa förtryckta grupper emot varandra. I början av filmen besöker drottning Ramonda FN för att konfrontera Frankrike efter ett försök att stjäla och exploatera Wakandas vibranium. Denna scen öppnade upp ett perfekt scenario där Frankrike och andra kolonialmakter skulle vara den riktiga skurken i filmen. Istället blev Namour, en mörkhyad, inhemsk ledare av ett folk som är inspirerad av Mayafolket i de Mesoamerikanska regionerna den riktiga skurken i filmen. Problematiken i detta är mycket stor för att historien upprepar sig i en film som egentligen är menad att vara en representation för de båda grupperna, ett mycket olyckligt utfall. Ett annat tillmötagångsätt när det kommer till att porträttera och aktivt visa att man står emot idén om kolonialism hade varit önskat i filmen istället.
Filmen kändes därför som ett försök att klappa kolonialmakter medhårs. Trots det fick filmen mig att skaka av spänning, tappa hakan, skratta men framförallt gråta. Filmskaparna, däribland regissören Ryan Coogler stod inför en rad utmaningar inför filmen. Dels hur berättelsen skulle berättas vidare utan huvudkaraktären men samtidigt hylla den bortgångne Chadwick Boseman på ett respektingivande och upplyftande sätt, ändå lyckades dem mycket väl med det. Därför ger jag filmen 6,5/10 stjärnor. Jag önskade mer motstånd mot den förtryckande västvärlden och kanske lite för lång men fortfarande 100% värd att se.
Detta är en nyhetsartikel. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
