Anna Forssberg är docent och forskare i kulturvetenskapliga forskargruppen KuF vid Karlstads universitet. I snart 25 år har hon varit universitetslektor och ägnat stor del av sin tid åt arbetarlitteratur och autofiktion. För Karlstad studenttidning har hon valt att i en intervju spåna om länken mellan sin forskning och Nobelpristagaren Annie Ernaux litterära innehåll samt betydelsen av nobelpriset som institution i världen.
Det är en gråmulen tisdag i oktober. På morgonkvisten ter sig universitetsbyggnaden något öde innan studenter från Värmlands alla håll och kanter anländer Jag springer förvirrat omkring i gläntan i jakt på Anna Forssberg innan jag finner henne sittandes vid ett hörn av caféet. Anna är iförd i en blommig blus och bakom sina runda glasögon möts jag av en varm blick. Hon räcker ut sin hand åt min och skakar den. Vi sätter oss ner och börjar med intervjun.
Jag frågar Anna om det finns någon koppling mellan Annie Ernaux och hennes arbete som forskare.
Till en början säger att hon som forskare inte har någon stor koppling till Ernauxs litteratur som hon känner en närhet till.
– Ernaux skriver utifrån ett klassperspektiv som ligger nära min forskning i nätverk för nordisk arbetarlitteratur. En annan koppling är att hon är fransk och fransk litteratur är en av mina intressen
förutom då nordiska. Det jag tycker om med Ernaux är att hon har en egen tappning på självframställning, som jag har sysslat med mycket.
Annie Ernaux har just blivit uppmärksammad för att företräda det egna jaget i arbetarlitteraturen och blir på sätt och vis en mix av det Anna jobbat med i sin litteraturforskning. Ernaux lyckas förena självbiografisk skrivsätt med frågor som berör klass och könsförtryck i samhället. Debattören Emi-Simone Zawall riktar dock kritik mot Ernaux som författare, i sin debattartikel “Nobelpriset till Ernaux är lite pinsamt” (SvD 2022-10-24). Hon menar att arbetarlitteratur inte brukar vara autografisk skriven utan som regel präglas genren av fiktion och utsmyckningar för att framhäva en ideologi. Ernaux stil kan alltså uppfattas som en skenbar motsättning till hur den traditionella arbetarlitteraturen ska skrivas. Ses det som ett problem i litteraturen idag? Anna hävdar det motsatta, då som en förespråkare för arbetarlitteraturen:
– Jag tycker att hon är en mycket bra författare. Ernaux förstår ansvaret med att tilldelas nobelpriset vilket är väldigt fint och gör henne till en bra författare. Precis som har sagts är hennes prosa mycket sparsmakat vad gäller känsloyttringar – det finns inga, men det hon sakligt beskriver känns väldigt väl i läsaren. Hela känslopaket går skickligt in i läsaren.
Nobelpriset tilldelas författare vars litteratur har en betydelse för litteraturen internationellt vilket innebär att nya upptäckta konstformer hos olika författare utmärks och belönas. Ändå riktar kritiker en stark misstro mot sådana unika inriktningar som inte stämmer överens med gamla litterära konventioner. Anna resonerar för nya öppningar när det kommer till nobelpriset och ser de grundläggande fackkunskaper inom litteraturen som förenliga med nya åsikter i både tid och rum.
– Nobelpriset är en viktig institution för den litterära världen och att det finns en verklig Nobel expertis, som tar fram kandidater och pristagare, är viktig i tiden vi är i och den vi går till mötes, där åsikter väger lika tungt som seriös grundad kunskap.
Möjligtvis ett motto för en kreativ student att bära med sig. Nobelkommittén granskar hur litteraturens konstformer ser ut övertid. Hur kan då en nyfiken student tänka rörande processen, dvs. innan själva priset delas ut. Anna svarar:
– Expertisens pristagare måste ha väl valda argument och mycket noggrant granskade för att bli utsedda till årets nobelpristagare. Nobelpriset brukar också vara belöning för lång och betrogen tjänst och några tillfälliga tomtebloss kommer sällan på frågan.
Vilka lärdomar finns det då att ta om man vill avancera sig litterärt utifrån Ernauxs litteratur?
Den frågan har nobelkommittén redan svarat på då erkännandet av nya litterära konstformer hos nobelpristagare blir inspiration för nyare former som framträder i framtiden. Jag frågar Anna snarare vad en enskild student kan lära sig av Ernauxs litteratur:
– Hon beskriver på ett sakligt sätt som gör att läsaren blir sittande av alla känslor och det kan vara intressant att studera hur just det görs i texten.
Intervjun avslutas med att vi diskuterar våra favorit nobelpristagare. Båda hon och jag konstaterade att det råder ingen skam över att inte känna till vissa nobelpristagare, tvärtom det kan faktiskt vara en rolig och intressant insyn att granska en “okänd” författare, enligt Anna. Ernaux hamnar bland Dylan och Tranströmer som är Annas godbitar. En författare hon hade hoppats på att priset gått till var Joyce Carol Oates.
Detta är en nyhetsartikel. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
