I en dystopisk framtid, där hela befolkningen tar sin tillflykt i en virtuell verklighet samtidigt som man låter den fysiska världen förfalla och styras av korrupta företag, testamenteras styret av den sociala plattformen till den person som först hittar spelutvecklarens påskägg och klarar av hans spel. Här öppnas en actionspäckad arena där Steven Spielberg har utrymme att vräka in så mycket specialeffekter han någonsin har önskat.
Narrativet känns bitvis lite ryckigt, men det glömmer man snabbt. Jag gick in med ganska låga förväntningar och var rädd för att filmen skulle försöka bära sig själv mest på action och effekter, men den klarar sig undan den fällan och står på en bred bas av färgstarka karaktärer med ett stort djup. Filmen ger sig även in i en intressant diskussion kring identitet i sociala medier. Om den bild vi ger av oss själva i virtuella världar är sann, eller om den till och med kan vara mer sann än vår identitet i den fysiska världen.
Det hela kantas och ramas in av en enorm kaskad av populärkulturella referenser, de flesta med sin bas i 1980-talet. Noterade ni ljusrampen i fronten på Parzivals DeLorean?
Betyg: 5/5
Artikeln publicerades i Karlstads studenttidning nr 2018#2.
Detta är en argumenterande text där skribenten svarar för åsikter och ställningstaganden i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
