Det fanns en period när jag hade fyra kaffemaskiner hemma. En mokabryggare, en som malde hela bönor innan den startade bryggningen, en kapselmaskin och en helt vanlig klassisk bryggare. Något överdrivet kan tyckas, om man råkar vara kaffeskeptiker. Jag råkar inte vara det. Jag råkar vara motsatsen.
Min kaffedrickarkarriär inleddes när jag som späd tonåring hittade ett magiskt café. Här i lilla Karlstad! Om ni bodde här på 90-talet känner ni säkert till House of Java, ett inrökt hak med akvarium i bardisken och en stark amerikan där bakom. Tony serverade hembakad pizza, italian sodas, nachos och – kaffe. Allt i någon slags magisk stammisvardagsrumskänsla. Jag tillbringade lejonparten av mitt högstadium på det caféet. Mattekunskaperna blev lidande, men kaffekärleken frodades. När jag säger att jag enkelt häver i mig åtta-tio koppar på en dag, ja, då pratar jag inte om några småblommiga mormorskoppar.
Givetvis har kaffe varit min trognaste vän under universitetsstudierna. Fram till i höstas, vill säga. Med en bulle i ugnen på bakning blev jag plötsligt tvungen att reducera mitt kaffeintag till tre-fyra småblommiga mormorskoppar per dag. Oerhört svårt. Jag bestämde mig för att sluta cold turkey; i stället för att reta kaffetarmen med en knapp klunk varje dag tänkte jag att det var klokare att helt låta den vara. Kombinationen gravidhjärna, rörig hösttermin, svåra delkurser och absolut noll kaffeintag gjorde helt klart höstterminen 2017 till en utmaning, för att tala politikerspråk.
Nu är bullen färdigbakad och det återstår att se hur det går att tentaplugga med en skrikande bebis här hemma.
Tack och lov får jag i alla fall mitt kaffe.
Stina Samuelsson är krönikör i Karlstads studenttidning och studerar till ämneslärare i svenska och samhällskunskap.
Artikeln publicerades i Karlstads studenttidning nr 2018#1.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
