Sweeney Todd Fantastisk kombination av mörk humor och blodig död

Den barske och något cyniske barberaren Sweeney Todd (Christopher Grahn) har återvänt till London efter att ha spenderat 15 år i exil i Australien, oskyldigt dömd av den självgode domare Turpin (Fredrik Sellberg) som fattat tyckte för Todds hustru. När Sweeney Todd får höra av Mrs Lovett (Lena Näslund) vad som hänt hans älskade hustru och deras dotter gryr ett hämndbegär som ska visa sig svårsläckt och göra att han slinter med rakkniven både en och fler gånger.

Mrs Lovett, vilken har ett gott öga till Sweeney Todd, föreslår att de två ska samarbeta och det dröjer inte länge innan Sweeney Todd startar upp verksamheten med en raksalong ovanför hennes pajbutik på Fleet Street. I takt med att Sweeney Todd blir ett välkänt namn som barberare böjar mystiskt nog de pajer som serveras i Mrs Lovetts pajbutik på våningen under att fyllas med kött och affärerna blomstrar samtidigt som allt färre kunder återvänder från Sweeney Todds salong på övervåningen.

Det märks att Värmlandsteatern har slipat knivarna, eller snarare rakbladen, inför höstens uppsättning av den mystiska, blodiga men samtidigt så spännande och effektfulla musikalen Sweeney Todd. Med sin alldeles unika komposition där de mörka och blodiga inslagen vari Sweeney Todd slinter med rakkniven varvas med blodigt humoristiska inslag som ”Får det lov att vara lite präst? Har hört att den ska vara bäst”, apropå vem som ska bli nästa offer.

Christopher Grahn och Lena Näslund fullkomligen briljerar i sina roller där replikerna, sången, känslan, skämten och skådespeleriet sitter från allra första replik.

Tillsammans med en sammansvetsad och proffsig ensemble blir den makabert underhållande kombinationen mellan mörk humor och blodig död det som lyfter musikalen till en helt ny nivå. Här lyckas den tajta ensemblen med konststycket att i ena stunden locka till skratt åt de ironiska och torra skämten för att i nästa stund spänna ögonen i publiken i den intima lokalen och ge en ryslig känsla av obehag.

Kontrasterna är särskilt tydliga i den humoristiska dynamiken mellan den bistre och cyniske Sweeney Todd och den humoristiske och sprudlande Mrs Lovett. Christopher Grahn och Lena Näslund fullkomligen briljerar i sina roller där replikerna, sången, känslan, skämten och skådespeleriet sitter från allra första replik. Faktum är att de bär sina roller på ett så naturligt och fantastiskt sätt att det nästintill är lite läskigt när de efter avslutad föreställning kommer fram från bakom scenen för att prata med bekanta.

När hela ensemblen tar i så saliven flyger när de sjunger ”Sträck din kniv mot skyn Sweeney Todd, låt den glida lätt” går en iskall rysning som känns långt in i benmärgen. Samtidigt finns stunder av hoppfullhet och kärlek i allt detta annars rätt tragiska och blodigt mörka. Den godhjärtade Anthony (Alexander Granlund) blir en karaktär som navigerar tryggt i omgivningens galenskap i kampen för att få sin Johanna (Emma Heed). När Granlund och Heed stämmer upp i duett är det som att tillvaron stannar upp för ett ögonblick och det framstår som de två aldrig gjort någonting annat tidigare.

En annan karaktär som tycks besitta förmågan att kunna navigera moraliskt rätt är den unge Toby (Simon Larson och Agnes Larson), vilken till och med sjunger att ”Ingenting kan hända nu när jag är här” till Mrs Lovett i en stämningsfull scen. Därför blir det nästan lite tragiskt att se hur den unge och oskyldige Toby ändå faller offer för all den blodiga moral vilket också leder fram till en hisnande avslutning av föreställningen.

Det fantastiska samspelet mellan ensemble, scenografi ljus, ljud och orkester är fantastisk. Det är som att befinna sig på Fleet Street i 1800-talets London och där lokalen gör mötet med karaktärerna så pass intim att det känns som att faktiskt vara med i handlingen. Nästan så att det kan bli lite väl intimt stundvis, som när Anthony besöker dårhuset för att leta reda på Johanna, men inte ens då är det överdrivet. Det är snarare alldeles perfekt.

Det är verkligen inget enkelt arbete som Värmlandsteatern åtagit sig i arbetet med Sweeney Todd. Den avancerade musiken med sina svåra intervaller, vilka verkar ha krävt en hel del övning, vändningarna i musiken och växlingarna mellan sång och tal är svåra och det märks att alla inblandade gör sitt allra yttersta för att leverera. Och de lyckas till publikens glädje.

Med allt blod, den mörka och fantastiska humorn, den fantastiska musiken och det imponerande skådespeleriet blir musikalen både absurd och fantastiskt galen och rolig. Sweeney Todd har allt: både slutrim som får publiken att vika sig av skratt, fantastisk musik och sång, utmärkt skådespel, fantastiskt manus, scenografi och ljus samt skådespelare som faller ner genom scenen till publikens stora förtjusning. Föreställningen blir med allt detta något som kan liknas vid perfektionism där ingenting har lämnats åt slumpen. Det är en musikal där mörk humor blandas med en fantastisk scenografi som förvånar och imponerar minut efter minut, en föreställning så spännande och så intim att man glömmer bort tid och rum.

Denny Jansson

redaktion@studenttidning.se