Det börjar, liksom i samtliga av Schulmans romaner, med Alex Schulman själv. Alex börjar inse att han har ett inneboende mörker. Hans fru hotar att lämna honom och han urskiljer en skräck i sina egna barns ögon. Hur har han blivit så bitter och vred?
I jakt på svar söker han sig bakåt i släktleden, för att komma till insikt om att alla vägar leder till hans morfar, journalisten och litteraturkritikern Sven Stolpe. Frågan omformuleras: Hur blev Sven Stolpe så bitter och vred? Alex börjar beta av Stolpes bibliografi i en rasande fart och lägger märke till att alla memoarer pekar mot en och samma punkt: sommaren 1932, då Stolpe utsattes för ett ”sexuellt attentat”.
Schulman lyckas forska sig till att det sexuella attentatet bestod i Stolpes hustru Karins otrohet med Olof Lagercrantz. Lagercrantz må ha varit en föga betydelsefull person vid tidpunkten, men skulle på senare år komma att bli en av Sveriges största kulturpersonligheter. Och kärleksaffären blev startskottet för en konflikt mellan de två männen som skulle hålla i sig tills Stolpe avled 1996.
Och ungefär här övergår romanen över i en klassisk hjältesaga. Lagercrantz är en ung, kämpande skald. Lite blyg, och han håller för munnen när han skrattar, ”som att han inte vill ta upp någon plats med ett bullrigt skratt”. Men när det gäller kärleken till Karin är han modig och rättfärdig, redo att bryta mot alla normer för att fly iväg med henne, för att rädda henne från ondskan som är hennes make. Sven Stolpe är den dionysiska tyrannen som motsätter Lagercrantz apolloniska hjältekaraktär: vredesutbrott, fylla, mordförsök och så återkommande fortkörningar i den nyinköpta Chryslern. Och Karin själv är den intelligenta prinsessan som fångats i Stolpes garn.
Narrativet om kärlekstriangeln blir stundom banalt. För det är till stor del en Olof/Karin fanfic läsaren får ta del av – förvisso baserad på gamla dagboksanteckningar och brev, men ändå. Mest intressant är att Schulman inte en enda gång väljer att gå in i Stolpes huvud: Karin och Olof får båda berätta från sina perspektiv medan Stolpe enbart skildras utifrån. Med tanke på att Stolpe sägs vara grunden till Schulmans mörker hade det varit givande att få en inblick även i hans tankar. Men kanske ansåg Schulman att Stolpe redan fått komma till tals i de cirka 100 böcker han publicerade under sin livstid. Kanske besitter författaren fortfarande för stor respekt för sin avlidne morfar för att våga sig på ett sådant försök. Resultatet blir oavsett en märklig blandning mellan en nästintill symbolisk berättelse om godhet mot ondska, och en realistisk roman som involverar verkliga personer och verkliga händelseförlopp.
Enkelt att konstatera är ändå att Schulman blivit en mer och mer levande författare med årens gång. Narrativet om hur unge Alex besöker sina morföräldrar i slutet på 1980-talet är skildrat med en stil som lyckas säga mer om paret Stolpes gemensamma liv än hela det narrativ som utspelas på 30-talet. Unge Alex hämtas av den glada mormodern och körs till villan hon delar med sin make. Det tar inte lång tid förrän sängliggande morfar Sven ger sig tillkänna genom att slå käppen mot elementet fem gånger så hela huset dundrar – det är så han kommunicerar med sin hustru. Rent litterärt är det ett lysande stilval. Sven Stolpe har alla omkring honom i sitt grepp, även då han blivit så gammal att han inte längre kan behärska sin egen kropp. När unge Alex under en middag lyckas få morfaderns uppmärksamhet genom att ge ifrån sig mystiska ljud upplever han samma triumferande känsla som när han trycker på stoppknappen på bussen för att sedan välja att inte stiga av – ”Jag styr tusen ton”. Här känner jag Stolpes makt på ett realistiskt vis som stämmer överens med romanens i grunden realistiska motiv. För rimligtvis var han inte Djävulen själv, utan någonting så banalt och likväl så farligt som en överintelligent och psykiskt sjuk man.
Även narrativet i 1930-talet har sina lysande stunder. Bäst är när Schulman kontrasterar bilismen med det långsamma lantlivet i Sigtuna genom att låta Olof och Karin bränna genom byn i Sven Stolpes högmoderna Chrysler.
Att gräva i gamla familjeangelägenheter må inte vara någonting nytt för Alex Schulmans författarskap, men när det rör två av det svenska 1900-talets mest framstående kulturprofiler känns det högst angeläget att ta del av grävet. Att Sven Stolpe skulle vara hela förklaringen till Schulmans mörker och all efterföljande olycka i Olof Lagercrantz och Karin Stolpes liv ställer jag mig mer skeptisk till.
Detta är en argumenterande text där skribenten svarar för åsikter och ställningstaganden i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
