Som student både ställer man sig och får många frågor. Den vanligaste frågan är kanske ”vad ska du göra efter examen?”, där i alla fall jag själv inte har något svar. En annan vanlig fråga som jag ställer mig är vad jag ska ha min utbildning till, även om jag är närmare ett svar där än på tidigare fråga vet jag inte säkert. En tredje fråga, som jag tror betydligt färre ställer är ”vad ska vi ha universitet till?”. På den frågan finns många svar, likaväl saknas de också. Ett uppenbart område som vi ska ha universitetet till för är att utbilda studenter; gör vi det då för att utbilda dem för jobb eller enligt den gamla traditionen av bildningsidealet? Här kan göras en längre utläggning men jag lämnar det åt andra och nöjer mig med att konstatera att det idag till största dels används som utbildning för arbete, oftast ett ganska specifikt yrke också.
Men mer då? Varför ha ett universitet om det som görs är att utbilda studenter för yrken, det kan man ju göra utan ett universitet; nu närmar vi oss det som är universitetets säregna drag: den forskning som bedrivs. Forskning har en mycket lång tradition i många discipliner, eller ämnen på ren svenska, och fortsätter än i dag att utvecklas inom dessa områden och även utveckla nya forskningsområden. Poängen med all forskning är att bidra till det allmänna vetandet, alltså att utveckla kunskap som senare kan användas på olika sätt. Sammantaget kan man säga att universitetets syfte landar någonstans kring att förse samhället med kompetens, både som duktiga tidigare studenter och kunskap som kan användas av samhället i stort.
Något jag tror att alla håller med om är att det är två väldigt viktiga uppgifter som nämns. Det är nästan helt uppenbart att samhället utvecklas på grund av att vi ackumulerat lär oss mer och att vi också jobbar för att komma framåt. Frågan som uppkommer nu är då inte huruvida universiteten ska ha uppgifterna, det borde alla hålla med om, utan snarare hur bra universiteten är på att uppfylla syftet. För detta tänker jag dela in frågan i två delar, en om studenter och en om forskning.
Sverige är ett land där väldigt många utbildar sig, visserligen bara en fjortondeplats i internationell rankning men å andra sidan är vi bättre än 181 länder. Vi har också historiskt sett väldigt duktiga medborgare, Sverige är en kunskapsnation, som så ofta sägs. I takt med att fler utbildar sig i andra länder ökar också behoven på att Sverige behöver bli ännu mer utbildat, för att inte halka efter. För att ha kvar rollen som kunskapsnation behövs del att många utbildar sig, dels också att utbildningen håller hög kvalité; det är på den senare punkten som mina farhågor ligger. För att utbildningarna ska hålla hög kvalité krävs resurser. Tyvärr har det under en lång tid pågått en urholkning av resurserna till högre utbildning, detta genom att öka anslagen betydligt mycket mindre än inflationstakten.
Utöver detta finns även ännu ett sätt som resurserna försvinner på, den kallas Akademiska Hus. I princip alla lokaler som universiteten och högskolorna har hyr de från det statliga bolaget Akademiska Hus, som i sin tur har ett vinstkrav från staten. Pengar som ges till universiteten med ena handen tas tillbaka med den andra, en chimär helt enkelt. Utöver detta har många rektorer runt om i landet påpekat att de vill att universiteten skall kunna äga sina lokaler, för att gör det mer effektivt och då kunna satsa mer på syftet, men ”inte” säger staten till det.
När det gäller forskning är det tydligt att målet är att bidra till det allmänna vetandet, att tillföra kunskap, vilket är just vad det ska vara, och forskningen håller hög kvalité, det är inte det som är problemet. Problemet ligger i att kunskapen ofta inte lämnar universiteten och inte kommer samhället till den nytta som är tänkt. Detta är till stor del på grund av det system som forskare rankas i; genom meritering. Meriteringssystemet ger inget för populärvetenskapliga artiklar (alltså det som människor i stort faktiskt läser), för böcker eller andra publiceringar som gör att kunskapen når ut. Inte heller får forskarna tid i någon nämnvärd utsträckning att sprida sin forskning. Poängen delas ut i meriteringssystemet genom publiceringar och citeringar i facktidningar som enbart andra forskare läser. Det är inte på detta vis som kunskapen kommer till störst nytta. Det finns dock goda exempel, men tyvärr alldeles för få.
För att ha en meningsfull akademi behöver helt enkelt mer resurser satsas på utbildning som också används till det och att den kunskap som produceras används och sprids i högre grad än vad det gör idag.
Med hopp om en ljusare akademisk framtid,
Daniel Frisén
Daniel Frisén studerar politices kandidat och är opinionsredakör i Karlstads studenttidning.
Artikeln publicerades i Karlstads studenttidning nr 2019#1.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
