Eko-filosofen och författaren Joanna Macy pratar om fyra steg i riktning mot ett mer hållbart och hälsosamt liv både för oss själva och för hela planeten:
1. Odla tacksamhet så vi utvecklar styrkan.
2. …att erkänna och uppleva den sorg och smärta som finns inom oss och i världen.
3. …och därmed börjar se med nya ögon på oss själva, andra och livet som gör att vi orkar.
4. …fortsätta gå framåt
Ett bra första steg i riktning mot förändring i våra liv är tacksamhet. Tacksamhet för det som vi har, för den vi är, för det vi får uppleva… trots allt som kan vara svårt och smärtsamt i livet.
Tacksamhet kan få oss att bli mer grundade i det som är verkligt och sant i stället för att ständigt längta efter det där ”andra”. Vi längtar ofta efter något ”stort” något unikt och exceptionellt, något som kan få oss att bli gladare, rikare, snyggare, bättre så vi kan vinna högsta vinsten i den tävling som vi har gjort livet till.
Tacksamhet kan hjälpa oss att se vilket under själva livet är, att vi finns till! Livet är fantastiskt och samtidigt svårt och ibland obarmhärtigt. När vi är rotade i vår tacksamhet för det vi har (och inte bara stirrar oss blinda på det vi inte har) så händer något inom oss. Vi utvecklar en inre styrka och stabilitet som gör att det blir lättare att våga erkänna och uppleva vår sorg och smärta. Sorg över saker som inte blev som vi hade planerat, över separationer, förluster, motgångar, svek, brist på kärlek, värme och omsorg… att vi kanske inte fått utrymme att vara oss själva utan har behövt anpassa oss.
När vi vågar uppleva vår egen sorg, utan att fly, så kan vi bättre förstå andra varelsers sorg och smärta och även det ”lidande” som jordklotet utsätts för. När vi vågar erkänna den smärtan så kan vi känna genuint medlidande. Genom medlidandet ökar medkänslan dvs. förståelsen för men även viljan att göra något för vår egen, andras och jordklotets lidande.
Sorg är en sund reaktion.
När vi kämpar med att inte kännas vid vår egen sorg blir vi ofta ensamma och isolerade inombords, vi blir ovarsamma med oss själva, andra och vår värld. Vi kan ha vänner men det är ”på ytan” eftersom vi inte släpper in dem. Vi kan inte släppa in någon genom en dörr som vi själva har stängt. Vår rädsla att öppna dörren bygger ofta på att vi tror att vi inte kommer klara av de svåra känslor det medför att öppna den. Vi tror att vi kommer gå under av sorgen. Men om vi långsamt bygger vår egen inre stabilitet genom att odla tacksamhet och självmedkänsla så kommer vi märka att känslor inte är farliga. När vi vågar erkänna och uppleva sorg och smärta får vi samtidigt tillgång till hela oss – stänger vi av en del så följer andra delar med. När vi öppnar dörren inåt så öppnar vi upp även för glädjen och allt det vackra inom oss. Kapslar vi in sorgen så blir vi på sikt rädda och deprimerade.
Det kan ta ett helt liv att upptäcka att den hållbara vägen framåt inte består av tävling och konkurrens utan av värme, tacksamhet och medkänsla med oss själva och andra. Det är en sak att förstå med ”huvudet” och en annan att förstå med ”hjärtat”.
Joanna Macy menar att vi inte kan fortsätta framåt så länge vi blundar för verkligheten och håller ”sorgedörren” stängd. När vi öppnar upp för andra så händer något inombords, vi vågar se med nya ögon och får mod att gå framåt i stället för att lägga all kraft på att hålla undan svåra känslor.
När tacksamheten och sorgen kan gå hand i hand kan vi se på hela livet med nya ögon. Även när det inte gick som vi hade tänkt oss så kan vi känna tacksamhet för att vi faktiskt försökte och tacksamhet för den lärdom vi fick genom erfarenheten.
Den djupaste meningen med våra liv är inte att uppfylla alla våra drömmar. Det är att våga släppa taget om drömmar som inte uppfyllts, att sörja förlusten och samtidigt inse att vi är värda kärlek oavsett hur livet gestaltat sig för oss.
Detta är en nyhetsartikel. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
