Redan under första minuten av det första avsnittet uttrycker programledaren Fredrik Lindström osäkerhet över programmets format. Konstaterar att han själv ”brinner för det här ämnet” – vi får förmoda att han syftar på analys och tonsättning av poesi, eftersom det är programmets syfte – men att den gemene tv-tittaren kanske kommer bli avskräckt och zappa över till Svenska Hollywoodfruar istället. Redan här etableras problemet: det är acceptabelt att göra SVT-underhållning om poesi, riktigt god poesi till och med, men enbart ifall konceptet försimplas så mycket att det blir skojigt och lättsamt för hela familjen.
En liten stund fortgick det så bra och fint. Molly Sandén reciterade lugnt och stilla, men ändå självsäkert, den dikt hon valt att tonsätta: Edith Södergrans Vierge moderne. Det kändes som ett härligt, och ärligt, statement då hon kopplade Södergrans poesi till kvinnlig kraft. Jag trodde att jag hade hittat hem, att det här var just vad jag letat efter: ett program där artister diskuterar svensk poesi utifrån sina egna erfarenheter och förståelse.
Men sedan stannar det av. Edith Södergran, en av de bästa svenspråkiga poeterna någonsin, får stå schablonbild som kvinnorättskämpe. Allt annat Södegran var, exempelvis Nitzschean och kristen, nämns inte. En poets hela liv kan naturligtvis inte sammanfattas under en timme på SVT, men det är en skev bild som förmedlas till tittaren när så stora delar av poetens inspirationskällor och trosuppfattningar helt ignoreras.
Värre blir det cirka femton minuter in i programmet när det framgår att Tommy Körberg valt att tonsätta Sten Selanders dikt Spela kula, och detta precis efter att tittarna fått reda på att Selander en gång i tiden var fräck nog att censurera de mest provokativa stroferna ur Södergrans poesi! Förvisso i ett urval till en diktantologi som han själv författade, men ändå! Fredrik Lindström ursäktar Körbergs val med att ”Dikten kan ju vara bra, även om Sten Selander bar sig grisigt åt.”. Förvisso helt rätt inställning eftersom biografiska kopplingar mellan verk och författare ofta bara marginaliserar analysen, och hade de lämnat problemet där hade programmet kunnat bli riktigt intressant. I stället fortsätter det i samma spår: precis som Södergran reducerades till kvinnokämpe reduceras Sten Selander, hela hans konstnärskap och konstsyn till att han var fast i en trång mansroll. Det var, enligt Helt lyriskt, enda anledningen till att han var kulturkonservativ. Mot slutet försöker de rädda upp honom lite genom att påpeka att han mot slutet av livet övergav poesin för någonting han var bättre på: miljöaktivism. Och inom det området, konstaterar Fredrik Lindström, var han ju förvisso progressiv, så kanske var Selander helt okej ändå.
Och tonsättningarna då? Hur gick det med dem? Jo, Körberg gör en finstämd visa av Spela kula, efter vilken Lindström hånfullt konstaterar att Sten Selander nog hade varit nöjd med att hans dikt tonsatts i ett så traditionellt fomat. Sandén gör en modern monsterhit av Södergrans dikt, och det skulle inte förvåna mig om den kommer gå varm på radio. Det glädjer mig om så blir fallet.
Problemet ligger, som tidigare nämnts, i att Helt lyriskt försöker nå ut till alla. Programmet har en ambition att vara undervisande, men vill enbart undervisa i sådant som publiken kan ta till sig utan att behöva gå utanför sina egna referensramar. Därav förminskas hela konstnärsskapet till könsroller och tidsanda, de stora aspekterna går förlorade. Kanske är det så att en bred publik kommer att uppskatta Helt lyriskt just på grund av dess ambition att nå alla. Mig når programmet dock inte fram till.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
