×

Kultur

Fanny och Alexander ”Det må vara Bergmankitsch, men det är förbannat välgjord sådan”

Det har skrivits så mycket om Fanny och Alexander att det är svårt att veta hur man ens ska börja beskriva den. Bergmans Magnum opus? Definitivt. Den bästa film Bergman gjort? Nej. Och ja.
Recension - Fanny och Alexander
Regi:
Ingmar Bergman
Medverkande:
Bertil Guve, Ewa Fröling, Allan Edwall, mfl.
Längd:
3 tim 8 min
Övrigt:
Åldersgräns: 11 år

(Innan vi börjar, en förvarning: Jag kommer inte att tråka ut dig genom att gå igenom filmens handling. Detta främst för att handlingen är sekundär. Är du nyfiken på handlingen rekommenderar jag Ingmar Bergmans hemsida.)

Förra julen föreslog jag att hela familjen skulle sätta sig ner tillsammans för att titta på Fanny och Alexander när den visades på SVT1. De andra var måttligt sugna. ”Jag har aldrig sett den förut, och tänkte att det skulle vara dags nu.” försökte jag. Då vaknade min faster till, spände ögonen i mig och sa bestämt: ”Att se Fanny och Alexander, det är ingenting annat än allmänbildning”. Så var saken avgjord. De närmsta fem timmarna spenderades i tv-soffan.

Efter filmupplevelsen var jag omskakad, men också en aning besviken. Skulle inte det här vara Bergmans Magnum opus? Välskriven, fantastiska skådespelare, utomordentliga kostymer. Allt det där kan jag gå med på. Men inte grävde den sig lika djupt in i känslolivet som Nattvardsgästerna, inte väckte den existentiella frågor som Persona. Mycket sken i form av skådespel och dekor, men var låg hjärtat?

Nu, nästan ett år senare, ser jag den nedkortade versionen på Filmstaden i samband med Bergmans 100-årsjubileum. Och nu inser jag vad som skavde i mig förra julen, men som jag inte kunde sätta ord på där och då. Fanny och Alexander är Bergmankitsch. Det är en film för människor som vill se Bergman, hela Bergman, men vill göra det utan anstängningen som krävs för att sitta igenom de ca 60 filmer han skapade. Där är Fanny och Alexander perfekt, eftersom den har skapat en buffé av dem alla:

Det röda rummet och de vita klänningarna (som blir svarta allt eftersom döden smyger sig på) från Viskningar och rop.

Den äktenskapliga hatkärleken från Scener ur ett äktenskap.

Den högborgerliga middagsstämningen från Smultronstället.

Den övernaturligt skrämmande auktoritetsfigern från Hets.

Identitetssammanblandningen från Persona.

osv. osv. Allting finns uppdukat i en enda film, inte lika ingående som i de tidigare filmerna, men ändå. Och med den här insikten i åtanke börjar jag uppskatta filmens fulla potential. Det må vara Bergmankitsch, men det är förbannat välgjord sådan. Till en person som aldrig sett en film av Bergman skulle jag rekommendera Fanny och Alexander. Till en barnfamilj skulle jag rekommendera Fanny och Alexander. Och till en person vars liv är dedikerat till film skulle jag definitivt rekommendera Fanny och Alexander.

Vid första tittningen gnagde det på mig att allting presenterades antingen svart eller vitt. Det färgglada, livliga skådespelarhemmet kontra den vita, karga biskopsgården. Inte ens som ren symbolik kan väl det bli spännande eller nyskapande, och hur många gånger har vi inte tagit del av Den onde prästen som arketyp? Men Bergman har inte försökt sätta upp en symbolisk moralsaga, det han gjort är mycket tyngre än så. Han har klyvt barndomen i två motpoler för att sedan spela dem mot varandra. Den glada lekfullheten blir det första hemmet, rädslan och bestraffningen blir det andra. Den alldagliga föräldern, den som ibland är glad och lekfull och ibland sträng och hård, blir här två olika fadersfigurer: en god och en ond. Det är kort sagt en film där allt det vardagliga delas i två delar som i sin tur skruvas upp till var sin extrem. Bär detta också drag av kitsch? Ja, absolut. För barnet som ser filmen på julafton blir det en spännande saga där godheten tävlar mot ondskan. Men för filmvetaren är det en klyvning och kategorisering av själva livet. Däri finns inte mycket att hämta av den förkastliga kitschen.

I anknytning till detta har vi filmens mest återkommande motiv: Teatern. Skådespelet. Här är nästan omöjligt att inte läsa in biografiska tolkningar av Bergman själv. En av filmens titelpersoner är ett kreativt barngeni vars berättarlusta uppmuntras i det goda hemmet och hämmas i det onda. I filmens och teaterns lilla värld kan detta ske. I den stora verkligheten fanns inte ett hem för var sak. Där uppstod båda reaktionerna i ett och samma hem, i en och samma familj, och de drabbade Ingmar Bergman. Så interagerar konsten med verkligheten, eller den lilla världen med den stora om man så vill. Och även om filmen inte helt lyckas sudda ut gränsen mellan de två erbjuder den en angelägen reflektion över ämnet.

Hade min faster rätt i att det är allmänbildning att se Fanny och Alexander? Vet inte. Men varför ta risken? Alla som ännu inte sett Fanny och Alexander vill jag rekommendera ett besök på Filmstaden innan den slutar visas. Är du en kitschälskare kommer du att tycka om den. Är du filmintresserad kommer du att älska den.

Detta är en argumenterande text där skribenten svarar för åsikter och ställningstaganden i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.

Toppnyheter