×

Kultur

Filmrecension: Triangle of sadness. ”Ger betraktaren en möjlighet till en mer tankfull och intellektuell förståelse”

Foto: Montage

Kristian Petrov är ämnesföreträdare för kulturstudier vid Karlstads universitet. Han är även aktiv som lärare på kulturvetarprogrammet, men har sin bakgrund och specialisering i idéhistoria. I en intervju recenserar Kristian Ruben Östlunds nya och tankeväckande film Triangle of Sadness (2022).

Den store filmregissören Ruben Östlunds Triangle of Sadness (2022) är kanske den mest omtalade filmen i år. Filmen är en mörk satir över de überrikas tillvaro, men utöver det menar Kristian att det går att tolka filmen på olika vis.

– Ett sätt är att se den som en allegori för vår senmoderna tid där individen blir alltmer självupptagen och narcissistisk, och alieneras från sina naturliga sammanhang och livsvillkor.

– Filmen är också en pedagogisk illustration av globaliseringen i dess olika politiska, ekonomiska och kulturella dimensioner där verkligheten blir allt mer homogeniserad men också fragmentiserad då ojämlikheten tilltar.

Det var länge sedan vänsterns framgångssaga på 1970-talet och filmens budskap kanske hade varit mer mainstream då. Kristian menar att 2020-talet är mer präglat av nyliberalism och högerpopulism, och plötsligt har det blivit radikalt med en konst som slår uppåt i det
avseendet.

– Det är med skräckblandad förtjusning som man får en inblick i, om än i karikerad form, den enda procenten människor som utgör jordens ”super-rich”.

Yaya (Charlbi Dean Kriek) och Carl (Harris Dickinson). Foto: Fredrik Wenzel

– Filmen är inte okontroversiell i något slags politisk korrekthet. Det fanns tydligen repliker i manus som till och med Woddy Harrelson, i rollen som kaptenen, vägrade uttala.

Prestige
Ja, filmen har Oscarnominerats, men många glömmer vad Oscarstatyetten står för. Hur prestigefylld Oscarsgalan än är, så är den i många avseenden en amerikansk eller angloamerikansk klubb för inbördes beundran, enligt Kristian.

– Som regel kan en utländsk film endast nomineras i kategorin för bästa utländska film. Men kandidaterna är några gånger så storartade, som i fallet med Bergmans Fanny och Alexander (1982), att de närmast kan sopa mattan även med de inhemska bidragen.

Sagt om Östlunds tidigare filmer
Kristian säger att han personligen inte var så imponerad av Ruben Östlunds film Turist (2014).

– Det var så tydliga pekpinnar och en förväntad sensmoral.

The Square från 2017


Men med The Square (2017) har Östlund klivit fram som en stor regissör, enligt Kristian. Det är något med den geniala men halv-ironiska castingen, spänningsromanens och noir-filmens suggestiva uppbyggnad och känslan av att man som tittare inte vet vad som ska hända.

– Triangle delar med Turist att avancerade specialeffekter och autentiska situationer varvas med konstruerade scener med överdriven studiokänsla där bakgrunden kan vara en animerad kuliss vilket var vanligt i den tidiga filmhistorien. Greppet, den s.k. verfremdungs-effekten, används också av stora regissörer som Tarantino och von Trier, och Östlund gör väl en blinkning dit.

En njutning med att se de rika kräla i spyor?
– Det finns ju också något absurt i att passagerarna, för att undvika illamående när vågorna går höga, uppmanas att fylla magen med mat (läs: bukfylla) – de mest dyrbara, exotiska och sofistikerade maträtter man kan tänka sig.

– Personligen kan jag väl tycka att Ruben Östlunds statement blir lite väl tydligt, med inte bara spyor utan också kaskader av avföring. Visserligen finns det stöd inom medicinsk litteratur för att yrselattacker, till följd av att balansnerven påverkas, kan ge upphov till diarré, men jag har aldrig läst om sådana symtom i samband med sjösjuka.

Filmtips efter att ha sett Triangle of Sadness
– Det är alltid svårt att jämföra ett mästerverk med ett annat. Men det skulle i så fall vara andra absurdistiska svarta komedier som ifrågasätter konventioner och etikettsregler eller gestaltar samhällsproblem med hjälp av satir. Där världen på karnevaliskt vis har hamnat upp och ner.

Bland Kristians favoriter finns Luis Buñuels fransk-italienska film The Phantom of Liberty (1974) och Brakfesten (1973), av Marco Ferreri, också den fransk-italiensk.

– Annars har grekiske regissören Yorgos Lanthimos gjort flera lika märkliga som tänkvärda filmer. The Lobster (2015) är en av dem, en mörk komedi som experimenterar med vad som händer med ensamhet och tvåsamhet om samhällsnormerna förvandlas till de diametralt motsatta, säger Kristian.

Detta är en nyhetsartikel. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.

Toppnyheter