Föreställning: Fredag 7 februari kl. 19.00
Publik: Fullsatt
Scen: Scalateatern
Speltid: Cirka 3 timmar inklusive paus
Vinnande bidrag: Mystikern ”The Xanthis”
Scalateatern är fylld till brädden och minuterna innan årets upplaga av ”Improvision Song Contest” börjar blir stämningen allt mer förväntansfull inne i den gemytliga och intima teaterlokalen. Så ersätts plötsligt publikens surr av en intresserad tystnad när en hatt fylld med lappar placeras på en piedestal mitt på den stora, nedsläckta scenen. På väg in i teaterlokalen har publiken kunnat lägga lappar med egenhändigt påhittade artistnamn och låttitlar, lappar som under föreställningen blir till tio tävlande bidrag i denna improviserade melodifestival där det finns både en andra chans i form av duettdueller och en finalomgång.
Likheterna med den pågående Melodifestivalen i Sveriges Television, som varje vecka fängslar miljontals tv-tittare med sin unika blandning av schlagermusik, är högst påtagliga. Även i fredagskvällens improviserade melodifestival på Scalateatern är det fullt av färgstarka och intressanta karaktärer, rafflande omröstningsmoment, fjäderboor i olika färger, humoristiska och trallvänliga låttexter, scenljus i färgskalans alla nyanser och något liknande tendenser som den stora tävlingen drogs med under 2000-talets inledning då nakenchockerna avlöste varandra i tv-rutan.
När föreställningens tävlingsmoment väl startar är det med en publik, två programledare och åtta artister som är högst ovetande om vad kvällen ska komma att bjuda på. Utifrån de påhittade artistnamnen och låttitlarna som publiken har skrivit på lapparna i den överfyllda hatten ska de tävlande artisterna inom loppet av ett par sekunder både hitta på och gestalta en egendomlig schlagerartist och dess musikhistoria. Samtidigt ska ett flera minuter långt framträdande förberedas. Här återfinns flera av fredagskvällens guldkorn, där de åtta deltagande artisterna, som utgörs av personer aktiva i Dramaverket, inte bara visar prov på sin kreativitet i fråga om hur de gestaltar de påhittade artisterna, utan även hur snabbt det går och på det inlevande sätt som de gör detta på.
Efter att den första artisten slumpats fram på det lilla lyckohjulet med bilder på alla de åtta deltagande artisterna dras så den första av många lappar från publikens förslag på artist och låttitel. Om artistnamnet på den första lappen, där Dramaverkets artist förvandlas till en matälskande och gravid (?) Edward Blom, får publiken att brista ut i ett högt skratt är det ingenting mot vad som väntar senare under kvällen där det bjuds på allt från egendomliga rappare med tourettes till finlandssvenska gurkor och medelålders schlagerfantaster som sjunger om kossor till göteborgare med sommarstuga i Torsby som sjunger om sin kärlek till traktorer. Även låttitlarna utvecklas i en liknande galen och fascinerande riktning, där de åtta artisternas gestaltningar av låttitlarna ”Hur jag skulle klä som en ko”, ”Tourettes rock”, ”Den dansande gurkan”, ”Som ett svin”, ”Min lilla blodpudding”, ”We are all the winners” och ”Jag swajpar bara vänster” får stämningen att övergå i ett nästintill extatiskt tillstånd, där ensemblen på scen och publiken förenas i ett slags euforiskt tillstånd fyllt av omåttlig glädje och applåder så det står härliga till.
Det är en mäkta fullspäckad och imponerande uppvisning som Dramaverket bjuder på med sin improviserade melodifestival, där allt, verkligen allt, sitter från allra första början improvisationen till trots. De två programledarna lyckas leda publiken rätt bland högst finurliga och egendomliga artistkaraktärer, nakenchocker, fjäderboor i alla möjliga färger, ökentorra skämt som får publiken att dra på smilbanden och en rafflande omröstning. Även om allt är improviserat, påhittat i stunden, finns ett fantastiskt och imponerande samspel mellan artist, orkester, programledare, ljus och ljud. Det är som att befinna sig mitt i schlagerfestivalens glittriga och färgfyllda värld, där den intima lokalen gör mötet mellan den, minut efter minut, imponerande showen på scen och den glada, laddade publiken så pass intimt att det känns som att publiken är en del av handlingen. Detta blir också tydligt när flera av artisterna utnyttjar publiken för att skapa ett ljushav med hjälp av mobiltelefonernas ficklampor, något som verkar vara ett högst strategiskt drag för att vinna publikens röster. Publikens eufori utnyttjas även av artister som ger sig ut i publikhavet och låter dem sjunga med i ett stycke improviserad allsång.
Med all spänning, såväl för den laddade publiken som för de åtta artisterna, de högst originella låttexterna och artistnamnen och den imponerande och energiska föreställningen blir ”Improvision Song Contest” både fantastiskt underhållande, rolig och samtidigt imponerande med alla de mycket energiska framträdande bidragen. Det syns att artisterna njuter av tillställningen och att det går hem hos publiken, och gång på gång skrattar sig flera i den fullsatta teaterlokalen gråtfärdiga på grund av de högst underhållande och imponerande gestaltningarna. Inte minst i de stunder där låttextens fortsättning tycks vara ytterst oklar och det märks hur artisterna anstränger sig för att leverera.
”Improvision Song Contest” har allt: både fantastisk musik och sång, humoristiska och energiska programledare, tonartshöjningar, nakenchocker, allsång, ljushav, egendomliga kostymer och laddade artister som verkligen går in i sina karaktärer och gör sitt allra bästa för att leverera en hejdundrande rolig föreställning för alla i den fullsatta teaterlokalen.
Även om ”Improvision Song Contest” bygger på improvisation blir föreställningen något som kan liknas vid den mest professionella form av perfektionism, där ingenting tycks ha lämnas åt slumpen och där allt sitter, från allra första början till publikens stora förtjusning – som ger stående ovationer redan innan finalbidraget har hunnit spela färdigt och blir ståendes en lång stund efter att musiken tystnat. Det är en föreställning där samtliga inblandade imponerar minut efter minut, en föreställning så hysteriskt rolig, intim och spännande att det är lätt att glömma att detta inte är den stora, riktiga Melodifestivalen (vilken för övrigt tycks ha mycket att lära av Dramaverkets imponerande föreställning).
Detta är en argumenterande text där skribenten svarar för åsikter och ställningstaganden i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
