Alla gånger det kunde ha gått åt helvete - Karlstads studenttidning
×

Krönikor

: Alla gånger det kunde ha gått åt helvete

Stina Samuelsson
Foto: Stina Samuelsson
Det minsta jag kan göra för dem, för vilka slumpen föll ut på ett helt annat sätt, är att fortsätta köpa Faktum, skriver Karlstads studenttidnings krönikör Stina Samuelsson.
Krönika

Jag läser Faktum, nummer 209. Jag har inte läst Faktum på länge. Förläget har jag gjort som de andra, hälsat och tittat bort, under lång tid. Jag har ju aldrig kontanter.

Tack vare den tålmodige Faktumförsäljaren utanför Willys på Våxnäs har jag nu välkomnats till 2000-talet och alltså informerats om och guidats till en swish-betalning. Så nu sitter jag här och läser Faktum. Om Camilla, som Faktum följer under ett års tid. Det är ett sporadiskt följeslag, periodvis hörs Camilla inte av alls. Andra perioder är fulla av oro, ångest, kärlek till en hund som också drivs av oro och ångest, ett liv som lämnats långt bakom och det liv som hon försöker leva med.

Så jag gråter. Jag gråter med och för.

Camillas liv är så långt från mitt, så långt från de flesta av våra liv. Men de flesta av oss skulle också ha kunnat hamna där. Kanske om vi växte upp bland missbrukare. Eller i våld. Om vi hoppade av skolan, rymde hemifrån, hamnade i gäng, hamnade på gatan. Kanske om vi fångades upp av fel person när vi föll.

***

Först i bilen på väg hem förstår jag att det bara är en kort visit. Jag ska packa en väska, sen ska jag tillbaka till sjukhuset. Jag är 15 år och har försökt ta mitt liv med hjälp av paracetamol. Kan man formulera en tydligare kliché än så? Jag vet inte. Men när jag sitter i bilen känner jag mig inte som en kliché. Jag känner mig som en hög med strunt och skrot. Jag känner mig så avgrundsledsen. När jag går upp för trappan till mitt rum för att packa funderar jag på att låsa in mig och vägra. Vad ska de göra då? Men jag gör inte det. Jag packar min gråa gympaväska och går tillbaka ner igen. Sedan åker vi tillbaka. Jag är på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen i tre veckor. Pratar med psykologer. Ibland bara jag, ibland hela familjen. Träffar andra ungdomar. En som är yngre än mig med svåra ätstörningar. En person som aldrig får vara ensam med stängd dörr. En som blir min vän. Jag minns det som en märklig fritidsgård med trasiga ungar och fasta mat- och sovtider. Här hade det lätt kunnat gå åt helvete för mig.

***

Jag läser om Camilla och hur hon haft år i sitt liv som fungerat ganska bra. Inte många, men en del. Hon har varit gift och fått barn, flera stycken. Barn som hon inte träffar nu, barnens barn vars julklappar samlats på hög på vinden. Hon har accepterat att det är en del av hennes liv som ligger långt där bakom nu. Men de finns där, tack vare att hon fött dem, tänker jag när jag läser. De finns där och kanske mår de bra och kanske lever de bra liv och kanske kommer Camilla också hitta fram till ett bra liv till slut. Kanske kan de till och med hitta tillbaka till varandra. Jag måste tänka så, positivt. Camilla har inte förtjänat ett kaotiskt liv, med missbruk, oro och ångest. Det är ju ingen som gör det.

***

Jag har passerat 20 när jag lämnar min dåvarande sambo och flyttar ut i bostadslöshet. Jag sover aldrig på gatan. Jag sover hos min syster eller min mamma. Eller på olika soffor hos olika människor. En soffa i synnerhet. Jag dricker alkohol i stort sett hela tiden när jag är på just den soffan. Där samlas personer av alla de slag. En del av de värsta slag. En del som också utdelar slag. Inte mot mig, men mot andra. Jag ser misshandel och droger och oro och ångest. Jag jobbar deltid i en butik och är sällan nykter på jobbet. Personen som äger soffan blir min partner och det är så långt ifrån en bra idé man kan komma. Men jag bryr mig inte om bra idéer. Här hade det lätt kunnat gå åt helvete för mig.

***

Artikeln i Faktum vänder uppåt. Ett besök i Camillas lägenhet. Hallongrottor och städat vardagsrum. Hon säger att hon börjar känna sig starkare, men knappt vågar yttra det högt, av rädsla för att sjunka ner i hålet igen. Några dagar senare verkar hon göra just det.

***

Jag vaknar i en stökig lägenhet som inte är min. På soffan ligger någon jag inte känner. Vi är ensamma i lägenheten och jag mår dåligt. Är fortfarande lite full, mest bakfull. Jag vill att människan på soffan ska gå. Människan på soffan vill inte gå. Jag ringer min vän som bor några gator bort. Han säger att han ska komma och att han tar med sig en kniv om det behövs. Det behövs inte. Personen på soffan går. När jag låst dörren står jag kvar i hallen och lyssnar efter porten, men hör den aldrig. Jag kikar i dörrhålet och ser hur han står utanför dörren. Han bara står där. Jag tänker att här, precis nyss, hade det lätt kunnat gå åt helvete för mig.

***

Nu sitter jag hemma i min egen soffa och skriver. Jag är sjuk och febrig. Min sambo är ute och leker med vårt barn, jag är för trött för att följa med men jag saknar dem så fort de går. Med jämna mellanrum hasar jag runt mellan fönstren för att se om jag får syn på dem. Det är grått och dassigt ute, som vanligt den här vintern som aldrig blev av, och jag tänker tillbaka på livet som varit och allt som har hänt. Mycket har jag glömt. Men jag är inte så dum att jag inte inser att oddsen för att jag skulle sitta här idag, i egen lägenhet, med egen familj, de är ganska höga. Här sitter jag ändå.

Varför? Varför gick det inte åt helvete för mig?

Slumpen. Små omständigheter. Tur.

Jag har och har alltid haft en familj och vänner som stöttat. Det är såklart huvudanledningen. Men det finns gott om människor med kämpande och kärleksfulla familjer som ändå rasar djupt, varifrån de inte kan klättra upp. Jag lever i ett land där jag fått tillgång till utbildning. När jag hoppat av skolan fick jag ändå chansen att plugga på folkhögskola i efterhand för att få gymnasiebehörighet. I samma veva kunde jag lämna ett dåligt förhållande och bo på internat. Vilken möjlighet för en sådan som jag. Men det finns gott om människor som haft samma möjligheter som ändå hamnat långt utanför samhället.

Det är slumpen som avgör. Och många gånger är slumpen något som är utanför din kontroll. Att födas i ett land utan trygghet. En uppväxt i ett trasigt hem. Fel person som fångar upp dig när du fallit. Någon som introducerar alkohol eller droger som tröst. Någon som slår och kontrollerar. Någon som utnyttjar. En reva i systemet som gör att du ramlar igenom de skydd som finns.

Jag vet det. Jag vet att det är slumpen. Och jag är så tacksam över att jag kan hosta och snora i mitt eget hem, vakna i min egen säng, få kärlek från min egen familj.

Det minsta jag kan göra för dem, för vilka slumpen föll ut på ett helt annat sätt, är att fortsätta köpa Faktum. Att hälsa och möta blickar. Att inte se ned på den som sitter utanför affären. Att komma ihåg att det kan gå åt helvete för vem som helst. Att verka för ett varmare och mer solidariskt samhälle. Där ingen lämnas åt slumpen.

Stina Samuelsson är krönikör i Karlstads studenttidning och student på ämneslärarprogrammet.

Artikeln publicerades i Karlstads studenttidning nr .

Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.

Toppnyheter