Ett försvarstal och en förhoppning och en stor portion frustration.
Att försöka downsiza i en oversizad värld.
Först lite begreppsförklaring. Downsize kan syfta på flera saker, verbformen – den smått förskräckliga anglifieringen ”downsiza” – användes förut i huvudsak när man pratade om företag och nedskärningar, eller om man var en mer teknisk typ som kanske byggde modeller eller anpassade mått för någon annan anledning, bra eller dålig. I livsstilssammanhang används downsiza för att beskriva fenomenet när människor skalar av det överflödiga. Ni vet de där reportagen om paret som sålde kåken och bilen och byggde sig en stuga i skogen och odlar sin egen mat? De har downsizat ganska ordentligt. Trendigt har det blivit att resa i ombyggda minibusar och att minimalisera sin garderob. Att leva helt utan lyx och flärd och ta tillvara naturens resurser, laga det man äger som går sönder och undvika slit och släng-mentaliteten.
Oversize är ofta en kofta eller en tröja som är rymlig på en amerikansk quarterback fast den påstås vara i storlek extra small. Det är en modegrej och jag inbillar mig därför inte att jag förstår mig på det. Här tänker jag att begreppet får passa in på samhället i stort, det vi alla lever och verkar i på ett eller annat sätt. Det som är extra mycket av allt och egentligen för stort för oss.
Jag är osäker på om alla hört talas om det här, men vi har lite problem med jordklotet för tillfället. Vi har haft det ett tag, i ärlighetens namn, och det verkar vara svårt att fixa det hela. En stor anledning till att vi inte kan fixa det är att det finns ungefär tre miljarder affärer per kvadratkilometer över hela västvärlden (och lika många per mellanslag på www) och att nästan samtliga av de här affärerna är fyllda till brädden med skit vi verkligen inte behöver. Den här skiten som vi verkligen inte behöver tillverkas med fördel i fattiga länder av fattiga människor under värdelösa arbetsförhållanden, så att vi här kan köpa en pennvässare i formen av en dinosaurie för tio spänn. För en sådan behöver vi verkligen. Inte, som sagt. Vi behöver den verkligen inte.
Andra saker vi verkligen inte behöver är ett tredje eller tionde par jeans, tillverkade i bomull vars oversizade produktion är en av de värsta klimatförstörarna som existerar. Vi behöver verkligen inte äta kött åtta dagar i veckan, och vi behöver verkligen, verkligen, verkligen inte flyga till en strand sex timmar bort och dricka drinkar.
Allt ovanstående är jag skyldig till, se mig räcka upp näven i luften här, ge mig ordet!
”Hej, jag heter Stina och jag är klimatsyndare.”
”Hej, Stina!”
Jag ska försöka undvika att bli alltför moralistisk eftersom moral är något man i möjligaste mån ska låta bli att försöka sig på. Vi är alla klimatbovar, vi kan inte hjälpa det, det räcker faktiskt med att vi föds och lever för att vi ska bidra till destruktionen av planeten. Förlåt, jorden. Verkligen, förlåt.
Vad vi kan hjälpa är dock det där andra. Det där flygandet, jag nämnde. Köttfrossandet. Shoppingen.
Men det är så svårt att downsiza, för vi lever i en oversizad värld. Hela samhället är uppbyggt kring konsumtion. Vi kan inte öppna en hemsida eller för den delen en dörr, utan att dränkas i konsumtion. Billigt! Bra (nåja)! Bling-bling!
Jag, som ju är en mycket gammal dam, flyttade hemifrån som nybliven 17-åring. Detta måste ha varit omkring 1998. Jag fick med mig bestick och köksgeråd hemifrån. Men jag hade ju ingen dammsugare. Inte heller hade jag råd med en, så att säga, riktig dammsugare som kostade mycket pengar. Vad jag hade råd med var en billig dammsugare som knappt kostade något alls. Så en sådan köpte jag. När den gick sönder ett halvår senare köpte jag en till. Och på den vägen är det. Jag kan ärligt säga att jag till dags dato har ägt och slängt minst tio stycken dammsugare. Det är något som är väldigt skevt med det.
Vet ni vad som inte fanns i Karlstad 1998? Ikea. Det öppnade inte förrän nio år senare, och ändå har jag fram tills idag hunnit med att köpa ungefär 37 stekpannor, fyra små bord, tre miljoner diskborstar, stekspadar, smörknivar och minst tre kastruller i alla storlekar som någonsin tillverkats. Varför? Verkligen inte för att jag behövt det.
Jag har alltså ganska många års överkonsumtion bakom mig och det är inte helt lätt att avbryta en sådan lång tradition. Men jag måste försöka, jag också. Att sluta äta kött är ingen större utmaning för oss eftersom vi ätit hyfsat vegetariskt under rätt lång tid ändå. Men att sluta konsumera, det är en utmaning. Det är helt vansinnigt att säga att det är en utmaning, men det är det.
Till viss del är vi beroende av konsumtionen. Och då menar jag inte på ett marknadsmässigt eller samhällsbyggande sätt, utan på en privat nivå. Företagen propsar på att vi ska ha nya teknikprylar och en stor del av dem behöver vi för att klara oss. När telefonen blivit för gammal slutar exempelvis BankID att uppdatera appen så den fungerar med telefonens operativsystem. Därför behöver vi köpa en ny telefon så småningom, om den mot förmodan överlevt längre än bindningstiden på abonnemanget. Vi är alla lite tekniska gisslan på det sättet och det är svårt att göra något åt det. Jag behöver både dator med uppkoppling och en telefon för att skriva den här krönikan och ta en bild på den gröna pennvässaren som ser ut som en dinosaurie. Skulle jag komma med en handskriven text till chefredaktör Denny och layoutansvariga Lotta skulle vi gissningsvis bli osams. Särskilt om jag med texten bifogade en teckning av dinopennvässaren.
Jag kan verkligen inte rita.
Men den allra största delen av det vi konsumerar är fullständigt onödigt. Vi behöver det inte. Mycket av det används inte en enda gång innan det slängs. Mycket av maten vi köper äts inte ens upp.
Min lilla familj – som består av mig, min sambo, vårt barn och våra tre katter – bor i en hyfsat stor trea här i stan. Vi har gott om utrymme. Vi har också fullt. Fullt. Våra förråd är fulla. Jag vet inte ens vad som står där nere, men nåt mer går inte in, för där är fullt. Och vi är bara tre personer, två och en halv faktiskt, varav den halva ej har tillgång till något som helst kapital. Hur mycket har vår shopping skadat vår planet? Hur mycket av den har varit helt onödig?
Det här är inte så fantastiskt roligt att tänka på, jag vet ju det. Men jag kan inte låta bli att ändå göra det när jag ser att fler och fler affärer öppnar, i fysisk form och på www, vars affärsidéer enbart är att sälja billig skit som vi verkligen inte behöver. När jag surfar runt för inspiration till den här krönikan är jag farligt nära att köpa nya hörlurar till telefonen i en ärtig färg – fast jag inte behöver nya hörlurar till telefonen i en ärtig färg, nya skor med fräsigt mönster och fina skosnören – fast jag inte behöver nya skor med fräsigt mönster och fina skosnören, och en ny uppsättning pennor. Herregud, jag behöver inte fler pennor. Men det är ju så billigt. Och om jag inte har råd kan jag alltid betala senare, dela upp betalningen eller få en faktura. Och handlar jag för mer än en femhunka får jag gratis frakt. Frågan är om jag ens har råd att låta bli?
Jag skulle önska att jag bodde i en kåk i skogen. Att jag odlade egen mat och hade en liten djurhållning. Kanske energitillverkning av solceller. Ett litet vattenkraftverk. Ett växthus och odlingslådor och en matkällare och…
Men jösses vilken shopping det skulle kräva.
Artikeln publicerades i Karlstads studenttidning nr 2019#3.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
