Träning. Ett ord – många känslor. Alla har vi olika relationer till träning, och inte minst olika anledningar att gå till gymmet. Eller inte gå till gymmet.
För mig stavas den anledningen mansplaining. Om jag syftar på den först- eller sistnämnda kategorin av anledningar står däremot inte riktigt klart. Bear with me.
I höst var det dags för mig att återvända till gymmet efter en lång vila från träningen. Eller, vila och vila…
Däremellan har det så kallade livet kommit emellan med skador, resor, nöjen och allt annat som 20-årsåldern kan innebära. Vilket såklart har känts helt okej, men i oktobermörkret bestämde jag mig – det är dags för lite må bra-hormoner igen.
Så jag tog mig i kragen och drog med mig en kompis, för att göra det hela ännu lite mer endorfinrikt, till det närmaste gymmet i stan för en provträningsvecka.
Och vet ni vad? Hela veckan kändes faktiskt överraskande kul. Som en frizon för att stressa ned och komma på andra tankar. Inte alls sådär prestationsångestfyllt som träningen kan bli annars.
Så hur slutade jag upp vid gymmets receptionsdisk, smått hulkandes efter att ha fått frågan: ”Känner du dig trampad på?”.
Historien kan göras lång, men för vår generations koncentrationsförmågas skull drar jag den kort: Ett benpass, fyra övningar och en tillrättavisning. Från en man. Hela 50 minuter efter att den ”felaktiga” knäböjen ägde rum.
Orsaken? ”För att jag är arbetsskadad”, påstod han. ”Jag var bara tvungen”.
Ett obekvämt möte som jag tydligt uttryckte att jag inte var ett fan av – speciellt inte när han dessutom aktivt valt att inte komma fram i anslutning till övningen.
”Var inte rädd för att gymma, det är ändå ingen som bryr sig om vad du gör”. Det är ord som många har hört inför sin gymdebut. Jag har nu fått bevisat den totala motsatsen – på ett sätt.
En 50 minuter lång analys av mig, gjord av en civilklädd ung man som påstod sig vara PT, under tiden jag var lyckligt ovetandes om att min aktivitet vid de fria vikterna blivit någons hjärtefråga i livet.
Oceaner av tid som tog mig från passets första övning till den näst sista, och dessutom igenom min kompis senaste skvaller.
Ja, jag förstår att det är viktigt att kunna ta till sig av kritik, och jag förstår att personen i fråga kanske bara ville hjälpa. Men mansplaining och dess problematiska effekt är ett verkligt fenomen. Min ståndpunkt står klar och det är att det finns tid och rum för allt.
En torsdagskväll mitt i veckan, mitt i gymmet, nästan en timme efter själva händelsen, was not it.
Precis som jag sa till den hjälpande, väldigt vänliga, medarbetaren som fick hantera sviterna av sin kollegas mansplaining (som hann fly från gymmet efter min uppläxning): ”Alla har vi olika yrken och roller men det gör en inte berättigad att rycka in hur som helst, när som helst. Det måste vi vuxna människor kunna förstå. Eller ska frisörer också börja gå runt på stan och be folk klippa sig?”.
Ett samtal som jag för övrigt inte bara tog för mig utan för hela laget mansplainingsdrabbade.
Nu har jag fått vädra klart och kan på något konstigt sätt ändå landa i att jag är tacksam för incidenten på gymmet. En urkvinna har väckts i mig och henne ska man akta sig för. Varningen gäller både för mansplainande män och mina work in progress-squats.
Urkvinnan ger sig nämligen inte. Aldrig någonsin.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
