Julen börjar i bilen och den jäveln är på verkstad - Karlstads studenttidning
×

Krönikor

: Julen börjar i bilen och den jäveln är på verkstad

Stina Samuelsson
Foto: Stina Samuelsson

En decemberdag på Ikea bestämde jag mig för att börja gilla julen. Jag har både vänner och familj som älskar jul och jag ville väl också få uppleva den där magin. Så jag köpte på mig ett par julslingor och lite pynt och visst blev det rätt trevligt där hemma, skriver Karlstads studenttidnings krönikör Stina Samuelsson.

Krönika

Ur led är tiden!

Jag befinner mig för närvarande, och för en tid framöver, i en julbubbla. Det kanske inte är särskilt anmärkningsvärt när du läser det här någon gång i december, men när jag skriver det är det nästan lite obekvämt för en del. Många tycks anse att jag är alldeles för tidig med min julstämning. Men en dag som denna, när november precis kickat igång och regnet strilar ner, när allt är grått och trist, vantarna är blöta och skosnöret går upp – det är då som julfryntligheten passar allra bäst. Det är ju nu vi behöver den!

Men när jag säger till folk att jag redan börjat lyssna på julmusik tittar de knepigt på mig.

Låt mig korrigera den där meningen.

När jag säger till folk att jag vill börja lyssna på julmusik tittar de knepigt på mig.

För min jul börjar i bilen. Och den jäveln är på verkstad. (Fyll här gärna på med egensnickrade referenser till tomten och hens verkstad, men det är tyvärr inte där Saabolina är.)

Julen börjar med årets julplaylist, som alltid innehåller Frank Sinatra, Dean Martin, Dusty Springfield, Ella Fitzgerald och Tommy Körberg (för det är Körbergs version av O helga natt som är den enda accepterade versionen i min bil och så länge sambon inte har körkort har han ingenting att säga till om detta, Jussi Björling, må han vila i frid, kan se sig i stjärnorna efter en biljett till min julspellista).

Nu är jag utlämnad till andra markörer. Bland annat har jag stoppat min vanliga ljudbok (Dumskallarnas sammansvärjning av John Kennedy Toole, inläst av Tomas Bolme, lyssnas med fördel på en högre hastighet för rätt retrokänsla) och lyssnar i stället enkom på Harry Potter-böckerna (inlästa av Stephen Fry, bortse hans kvinnoröster förutom från Dolores Umbridge och böckerna är guld). För Harry Potter är ju jul, det kan ingen vettig människa förneka. Jag har också invigt julkoppen, även om det än så länge är vanligt kaffe i den. Men julmusiken får vänta.

Vi har alla våra olika datum när vi tycker att det är okej att börja pynta och fryntla kring julen. Handeln tycker uppenbarligen att det är okej ungefär året om (fall inte för deras hets, i stort sett ingen av oss behöver något över huvud taget och sannerligen ingenting nytt) och köparna ondgör sig varje gång över att skyltningen börjat för tidigt och handlar sedan för mer än någonsin förr. Många har enats om att vi ger fan i att pynta innan första advent. Och det är okej för mig. Ni får leva hela november i beckmörker om ni jättegärna vill det, jag lägger mig inte i behovet av att mötas av ett nedsläckt och deprimerande hem, att se på kvälls-tv i sterilt lysrörsljus eller dricka morgonkaffet i det discoblinkande skenet från den trasiga gatubelysningen utanför. Det är helt och hållet upp till er!

Själv känner jag att första november är en bra startpunkt. Då varvar vi upp julmusiken och någon vecka senare kommer de första ljusslingorna upp. När det är någon vecka kvar av november är det dags för stjärnor och ljusstakar och minigranar och apelsiner med nejlikor och pepparkaksgubbar och julkaffe och, och, och…

Jag gillar julen.

Men ur led är tiden!

Eftersom bilen är på verkstad och har varit så under lång tid så har allt satts på paus. Inte en enda gång har jag lyssnat på Tommy Körberg. Kanske blir det här året då jag faller in i samhällets julnormer. Förlåt. Jag menar vinternormer.

***

I stället kan jag kanske berätta för er hur det blivit så här. Hur jag gick från en helt normal person med en antydan till grinch-tendenser till att gå all in christmas varje år. Jag bestämde mig. Det var inte svårare än så. Först gjorde jag det dessutom på ett ganska ironiskt vis, såklart. Man är väl tuff.

Som unge var jag aldrig jätteförtjust i jul. När jag var riktigt liten var det säkert spännande, men från tweenieåldern och uppåt har jag inte varit nåt större fan. Julklappar och mormors köttbullar i all ära. Jag tyckte det var lite stelt och det skulle vara fina kläder på och sen, herregud, blev jag tonåring och julföraktet minskade inte.

Julen för mig har under stora delar av mitt liv förknippats med stress, ångest och oro. Tvång och traditioner. Julklappar ska köpas vare sig man vill, hinner, orkar eller har råd. Det ska ätas julmat och framför allt ska alla vara glada. Jag har spenderat ganska mycket tid i mitt liv med att inte vara glad. Åratal, rentav. En del av den tiden jag inte har varit glad har såklart varit runt jul. En hel del julhelger har hanterats med hjälp av alkohol, och som vi alla vet hjälper ju inte alkohol alls, den bara låtsas och ljuger och sabbar.

Det här blev en ond cirkel. Varje år var julen lite jobbigare, lite tyngre. Varje år var jag lite fullare, lite trasigare.

Peppig läsning, detta, eller hur?

För att göra en lång historia eh… ”kort”, så vände väl livet så smått. Jag blev gladare, det mesta blev lättare. En decemberdag på Ikea bestämde jag mig för att börja gilla julen. Jag har både vänner och familj som älskar jul och jag ville väl också få uppleva den där magin. Så jag köpte på mig ett par julslingor och lite pynt och visst blev det rätt trevligt där hemma.

Resten är, som man säger, historia. Jag har nu säkert tio års erfarenhet av långsamt stigande julpepp och de senaste åren har detta exploderat och en del traditioner skapats. Första november är alltså startskottet för julmusiken, ett större pepparkaksbak sker kring lucia, julkaffe ska inköpas och jag har mina stjärnor och ljusslingor i en kartong, redo att placeras ut.

Förra julen var min första jul som mamma. Nu har jag en egen unge att uppfostra till julälskare. Om han har ärvt mitt svårmod kan det bli knepigt, det inser jag, men jag ska göra mitt bästa. Kanske blir det omöjligt och i så fall får jag vänta, men förhoppningsvis når han också fram en dag. Och kan välja ut det som är härligt med julen. Bortom konsumtion, stress och tvång.

Jag vet att julen inte är för alla. Och jag vet att det finns många som inte har någon att tillbringa den med. Det är väl den enorma mytbildningen kring jul som gör den så skör. Att det ska vara så bildskönt och pittoreskt, med ett tjockt lager fluffig snö, varm choklad och julknäcke, välfyllda julstrumpor och mörkt gröna granar.

Men barnen som har fulla vuxna omkring sig då? Äldre som inte har någon att bjuda på pepparkakor? Fattiga föräldrar som inte har råd med klappar? Hur ska de få uppleva den känslan? Jul kan vara så mycket, både så varmt och så kallt. Tack vare fantastiska initiativ som till exempel Julänglarna, som hjälper barnfamiljer, eller Vintervärme, som hjälper de utan tak över huvudet, kan fler få möjlighet att känna värme över jul och vinter. Vill du göra en god gärning, se efter hur du kan bidra så att fler kan få må bra under den här tiden på året. Det lär finnas lokala initiativ nära dig, en insamling, ett julbak, någon aktivitet för unga och gamla.

Det! Det är fan julstämning på riktigt, det.

***

Och bilen då?

Kvar på verkstaden. Tommy Körberg är otålig. Låt julen börja!

Stina Samuelsson är lärarstudent och krönikör i Karlstads studenttidning.

Artikeln publicerades i Karlstads studenttidning nr .

Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.

Toppnyheter