Stina Samuelsson: På spaning efter den tid som flytt (och som aldrig kommer igen?)

Det här är min sista krönika i studenttidningen och den kommer inte publiceras i studenttidningen. Jo, såklart. På webben finns den, du läser ju den! Men inte på papper. Och förlåt alla häftiga digitala diggare, jag är ett stort fan av papperstidningar. Är uppvuxen med och fostrad av Värmlands Folkblad och jobbade där i nästan nio år innan jag beslöt mig för att skola om mig. Omskolning till skolans värld.

En av Sveriges roligaste människor, Anna Sahlin, ondgjorde sig över begreppet ”coronatider”. Hon är trött på det. Det är jag också. Men vad fan ska man skriva då? I dessa coronatider är allt upp och ner. Just nu sitter jag och skriver mitt examensarbete och det är ju ett ensamt slit i vanliga fall, nu är det ensamt och tomt på ett helt nytt sätt. Alla kontakter med handledare sker via distans. Universitetsbiblioteket som jag älskat under alla mina år här kan inte användas som studieplats. Det är märkliga tider dessa… eh, coronatider. (Förlåt.)

Men det är också fina tider, vilket kanske känns lite makabert att påstå. Men det är det verkligen! Vi hjälps åt på ett sätt som känns genuint och solidariskt. Regering och myndigheter jobbar snabbt för att försöka underlätta för de som drabbas på olika sätt och vi tänker kanske mer på vår nästa nu? Klimatet har fått en – mycket modest, men ändå – andningspaus och eventuellt kommer hela vår världsbild sättas i ny belysning post corona. Eller kommer vi återgå till ett samhälle som bygger på konsumtion och exploatering? Låt oss hålla fast vid mänsklighetens finare sidor här och säga nej. Vi kommer i alla fall tvingas vänja oss vid det här livet, för det finns ingenting som säger att vi kan börja semestra, resa och bete oss som vanligt på rätt lång tid. Det finns något fint i det.

Om du, liksom jag, är en vän av sci-fi vet du att det här är ett tema gammalt som gatan. Jorden står inför ett enormt yttre hot och först när vi påminns på det allra mest ofrånkomliga sätt om vår egen dödlighet, lyckas vi vända oss till varandra och finna en solidaritet och en gemenskap som tidigare kändes svår, om inte omöjlig, att uppleva. Vi reser oss ur askan, bildligt eller bokstavligt, och återbygger. I krisens tid är ingen mer värd än någon annan.

Fast där är vi väl inte. Inte riktigt framme i den slutliga sci-fi-utopin när presidenter hjälper föräldralösa barn och där alla står jämlika inför en jättelik fiende. Corona stannar inte vid taggtrådsstängsel eller djupa sund, det drabbar flyktingläger och krigsdrabbade länder, precis som det drabbar oss. Det ger konsekvenser för den livsviktiga vaccineringen mot bland annat mässling och polio, på grund av isoleringen i alla samhällen. Även i de samhällen där vaccinationer behövs som allra, allra mest.

Skillnaden mellan USA och Sverige blir extra tydlig i coronakrisens spår. Vi ser bestört på hur amerikaner går ut på gatorna och protesterar mot nedstängningen av samhället. Och till viss del består de som protesterar av knallhattar och vapenskramlande tomtar, men där bottnar också en desperation hos den stora delen av samhället som inte har pengar på banken. När jobbet försvinner tas möjligheten att försörja sig bort, där finns inte samma sociala skyddsnät som här. Med det förlorade jobbet försvinner också mångas sjukförsäkring och lämnar dem alltså utan försäkrad vård om de skulle behöva det. Folk tvingas köa till soppkök för att klara dagen, och det kan gå fort att hamna i den kön om du bor i USA.

Man kan hoppas, jag gör det, att världen förändras på fler än ett sätt efter den här pandemin. Att vi fokuserar på den där solidariteten, viljan att hjälpa. Slutar tänka att universum cirkulerar kring en själv och ens närmaste. Att vi är beroende av varandra för att överleva. Det är ju en jävla fin tanke, mitt i allt det som är så jobbigt under den här tiden. Mitt barn har inte träffat sin morfar, jag har inte träffat min pappa, på många veckor. Att umgås digitalt är inte samma sak. Även här föredrar jag den fysiska världen, precis som i tidningsfrågan vi snabbt avhandlade inledningsvis. Jag vill tänka att vi människor ska komma ihåg det, när allt lugnat ner sig. Att vi saknar våra nära, att vi behöver varandra, att samhället består av oss alla.

Så det här är min sista krönika i studenttidningen. Och precis som den klassiska Fawlty Towers-sketchen med de tyska gästerna (ni som vet ni vet, ni som inte vet borde verkligen ta och se Fawlty Towers, perfekt nu under tider av social distansering) har jag alltså inte kunnat undgå att skriva om corona. Det var inte så jag föreställt mig det hela, det ska erkännas!

Jag tänkte ha någon, för ytterst få intressant, genomgång av de senaste fem årens bergochdalbana. Jag hade tänkt raljera kring min egen motvilja inför att vara en del av den akademiska världen. Hur svårt det har varit att försöka passa in här, samtidigt som jag är inne på min tionde termin av akademiska studier och antagligen är omkring hundra gånger mer akademiker nu än jag någonsin trodde att jag skulle bli. Hur dubbelt det är att älska och hata studierna på samma gång. Hur jag känner mig både privilegierad och missförstådd. Kanske hade jag tänkt fokusera kring det faktum att jag, som snart färdigutbildad gymnasielärare, kommer ha fler högskolepoäng efter skrivna uppsatser än efter VFU-perioder, och hur knepig den obalansen är för mig. Kanske skulle jag skriva något om hur tufft det är att ha valt ämneskombinationen svenska och samhällskunskap och få säga hej då till nästan alla som började plugga samtidigt som mig – medan jag har en termin kvar i höst (avundsjuk, men ej missunnsam, på alla de som får examen nu i vår).

Antagligen skulle jag också ha skrivit om hur mycket mitt liv förändrats under de senaste fem åren. Hur jag gått från osnuten tonårings-trettioplussare till osnuten tonårings-trettioplussare-småbarnsmorsa. Hur min unge Robin föddes mitt mellan nationalekonomitentorna och hur jag inte för mitt arma liv kan fatta att jag tog mig igenom den terminen. Kanske inte helskinnad, kanske rätt tilltufsad. Men ändå, jag tog mig igenom.

Kanske skulle jag också ha skrivit om hur det yrke jag utbildar mig till ser markant annorlunda ut i nuläget än vad det gjorde för bara några månader sedan. Men då skulle jag vara tillbaka i coronaträsket igen. Det är svårt att undvika såklart, det påverkar nästan alla aspekter av livet på olika sätt. De som måste isolera sig, de som blivit svårt sjuka, de som tvingas ta avsked, de som har för samhällsviktiga arbeten för att kunna hålla distans. De som måste ta hand om oss när vi är som sjukast, när vi är närmast döden, och när vi kliver över den sista tröskeln.

Det är märkliga tider, dessa coronatider. Så mycket hemskt och så mycket fint på en och samma gång. En paradox som jag hoppas lär oss många läxor, klichén till trots.

Gudarna ska veta att landets gymnasieelever gör det! Jag var i slutet på min sista VFU-period när eleverna skickades hem. Sedan fick man snabbt tänka om. Lärarna på min skola fick planera för undervisning på distans och eleverna blev tvungna att försöka hitta studiefokus hemma. Något som också, givetvis, är oerhört mycket svårare för vissa elever än för andra. Än så länge verkar det ha gått ganska bra. Man får göra det bästa av situationen, vilket både lärare och elever förstår.

Så tänker jag nu, när jag ska försöka ta mig ur den här sista krönikan. Jag får göra det bästa av situationen. Här kommer mina bästa råd till dig som student:

Fake it ’til you make it.

Men glöm inte att be om hjälp när du har kört fast.

Våga ha kul ibland också.

Ett U är inte hela världen.

Omtentor finns av en anledning.

Du är bäst, kämpa!

Hej då!