Barnet som inte kunde läsa blev gymnasielärare: ”Kämpa är mitt mantra”

Patrik Åberg Domeij har fått kämpa i hela sitt liv. Som åttaåring diagnostiserades han med dyslexi och lärde sig läsa vid tio års ålder. De första skolåren var tuffa och stödet nästan obefintligt, men kämpaglöden har alltid funnits där. Efter fem år på Karlstads universitet arbetar han nu gymnasielärare i Åmål.

– Varje dag går jag en språkboxningsmatch och varje dag åker jag ut, säger Patrik och syftar till att dyslexin gör sig påmind varje dag.

Patrik Åberg Domeij, 27, är påväg hem från sin arbetsplats på Karlbergsgymnasiet när vi pratar med varandra. Dagarna på gymnasieskolan liknar hans tid på Karlstads universitet, skillnaden nu är att han är lärare i klassen.

– Jag upplever att mina elever tycker det är skönt med en lärare som är mänsklig, att jag inte är världens mest perfekta akademiker.

Som åttaåring fick han sin diagnos, dyslexi. Skolväsendet hade på den tiden inte kunskaper i att anpassa utbildningen för barn med diagnoser. Han placerades i studiegrupper med barn med olika typer av diagnoser och med lärare som kunde inte hantera deras olika problematik. Patrik fick klara sig för det mesta själv.

– I hela mitt liv har jag känt att bokstäver har varit svårt. Min stora räddning var att prata.

Vid tio års ålder fick Patrik en speciallärare som lärde honom läsa och en ny värld öppnades.

– Tidigare hade jag undrat vad Harry Potter böckerna, som alla pratade om, handlade om. Det var fruktansvärt att känna sig så utanför.

Gymnasietiden var inte heller enkel. Han började på Samhällsvetenskapsprogrammet men kände snabbt att det inte var för honom. Med ett högt tempo och en hårdare läroplan än tidigare gick tankarna mot att hoppa av gymnasiet.

– Min mamma sa ”det händer inte” och tog mig till en studievägledare som föreslog Handelsprogrammet i stället. Det funkade bra, det var mindre klasser och mer praktiskt arbete.

Efter gymnasiet arbetade han några år som säljare men drömde efter någonting annat. Något som handlade om att hjälpa människor och samhället. För att nå dit började han studera på Komvux.

– Det tog tid och var lärorikt. Jag gjorde om matten tre gånger.

När studierna känts tunga har han alltid med sig ett mantra som hans mamma sa till honom när han diagnostiserades. ”Dyslexi innebär att du kommer få kämpa mer än alla andra, det kommer vara orättvist och det kommer vara tungt. Men du kommer också få en jättestor fördel och det är att kämpa. Du kommer förstå att man måste få motgångar för att lyckas”

Studierna på Komvux avslutades mitt i ett läsår och han fick tid till att besöka olika universitet för att se vad de kunde erbjuda för stöd. Många universitet svarade med en lista över saker de kunde bistå med. Förutom Karlstads universitet.

Jag tänkte ”shit, det här kanske faktiskt går för mig också”

Här fick han träffa studenthälsan som berättade vad han kunde få för hjälp, fokus var på dialog. Värmen han kände gjorde att valet till slut föll på Karlstads universitet där han kom in på Ämneslärarprogrammet: Samhällskunskap och religion.

– Det var det enda universitetet som lugnade mig, studenthälsan var fantastiska. Jag tänkte ”shit, det här kanske faktiskt går för mig också”, det var inte självklart.

För att klara universitetsstudierna var planering A och O. Från klockan åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen befann han sig på samma plats i biblioteket. Stödet på universitetet räckte väl menar Patrik.

– För att jag tog hjälpen. Jag tog all praktisk hjälp jag kunde få och hade även bra studiekamrater som jag vågade be om hjälp. Hade jag inte haft stödet från skolan och mina studiekamrater hade jag aldrig klarat utbildningen, det är jag övertygad om.

Universitetets lärare har för det mesta haft förståelse för Patriks dyslexi. Men problem kunde det bli i kurser på högre nivå där lärare måste förhålla sig till de höga krav som ställs. Universitetet är annorlunda mot grund- och gymnasieskolan. Frihet under ansvar och mycket självstudier som universitetet kräver ställer högre krav på den egna planeringen.

– Mycket mer kan man nog inte begära från universitetet, det viktiga är förståelsen och dialogen.

Hade jag inte varit så stark i mig själv hade det kanske tagit knäcken på mig

En gång under hans fem år på universitetet fick han feedback som sårade. En lärare från språkinstitutet rättade hans texter och kommenterade arbetet med ”nu ska jag inte tänka på din dyslexi men du måste förstå, om du ska bli lärare måste man förstå vad du skriver”.

– Jag blev jätteledsen även om jag förstod feedbacken, men man kan använda andra ord. Hade jag inte varit så stark i mig själv hade det kanske tagit knäcken på mig.

Även om orden sårade gav det honom energi, en inställning han menar är viktig när man kämpar i motgång.

– Jag kände, ”jag ska bevisa motsatsen, satan vad jag ska klara av det här”.

Eleverna på Karlbergsgymnasiet får ofta ta del av Patriks kämpaglöd. Fem år på universitetet med en högre grad av dyslexi kan ses som en inspirationskälla till de som har samma svårigheter.

– Vi är duktiga på att upptäcka svårigheter idag, men det är farligt att fastna i diagnosen. Jag försöker få mina elever att förstå att man måste se styrkan i sin diagnos.

Styrkan Patrik hittat i sin dyslexidiagnos har tagit honom från att vara ett barn som inte kunde läsa, till gymnasielärare.

– Jag är så tacksam för utbildningen, så tacksam för KAU. Jag har verkligen världens bästa jobb. Men det går inte en dag utan att jag blir påmind om den här lilla förbannelsen.

—

Patriks tips till dig med dyslexi som funderar på att söka till universitetet eller studerar just nu:

– Var inte för hård mot dig själv, vi är duktiga på det – speciellt när man har en svårighet. Tro på att du kan och res dig upp om du haft det tufft. Hitta vägar.

– Våga be om hjälp – studenthälsan, studiekamrater, familj, vänner.

– Andas – något man ofta glömmer bort. Få struktur. Min plan var att sitta på samma plats i biblioteket varje dag mellan 8 – 16, det funkade för mig.

– Glöm inte att ha roligt. Ha en struktur men också roligt!