Som 15-åring kom han i kontakt med improvisationsteaterns värld utan manus och regi och där det som faller in avgör berättelsens handling.
Vid sidan av studierna i sociologi har Hjalmar Hardestam de senaste åren slagit slag i det stora intresset för improvisationsteater och varit kursledare i flera kurser inom den framväxande teaterformen.
Ålder: 28
Pluggar: Sociologi
Kommer från: Karlstad
Familj: Mamma, pappa, två syskon samt en partner
Dold talang: Kan ryta som ett lejon och är mycket strukturerad
Bästa studietipset: Att veta varför man lär sig det man ska lära sig och lär dig av lust, annars är det meningslöst.
Ute duggar regnet och de gråa molnen ligger som ett lock över Karlstad. Inne i den gamla fabriksbyggnaden på Herrhagen sprudlar det emellertid av glädje och skrattsalvorna avlöser varandra.
Här har ett tiotal deltagare under våren deltagit i den kurs i improvisationsteater som Hjalmar Hardestam har varit ledare för. Att humöret är extra glatt denna gråa måndagskväll har att göra med att det är säsongsavslutning på den tio veckor långa kursen för de tiotalet deltagarna.
Med övningar i att associera vidare utifrån vad medspelarna säger och att agera utifrån ett ord som publiken ger skådespelarna är det svårt, om än omöjligt, att på förhand veta hur berättelsen ska urarta. Därav de många skrattsalvorna som följer med den säregna formen av teater.
Och det är just detta som utmärker improvisationsteater jämfört med andra former av teater. I centrum står känslan och det som faller in snarare än en förutbestämd regi med tillhörande manus och scenografi.
– Det blir något som man skapar i stunden, helt oförberett tillsammans med sina medspelare och där man gör något av det som man har till sitt förfogande, säger Hjalmar Hardestam.
Och fortsätter:
– Improvisationsteater handlar inte så mycket om teater som man kan tro att det gör. Det handlar mer om att lyssna på varandra och att vara i nuet. Är jag någon annanstans i sinnet kan vi inte bygga upp vår gemensamma scen eftersom vi då inte vet vad den ska handla om.
I och med att berättelsen hela tiden byggs vidare genom att skådespelarna improviserar menar Hjalmar Hardestam att det även blir viktigt att acceptera vad medspelarna gör:
– Det handlar framför allt om att man bejakar varandra, med vilket menas att man går med på vad medspelarna presenterar.
Även om Hjalmar Hardestam i dag har ett stort intresse för teaterformen kom den första kontakten med teatern som 12-åring att bli skakig.
– Jag gick med i en teatergrupp, men då tyckte jag inte om att spela teater. Då tyckte jag att det var riktigt tråkigt eftersom vi skulle spela en pjäs och läsa manus.
I stället var det uppvärmningen inför repetitionerna som kom att locka till sig Hjalmars intresse, och där han i efterhand har insett att det redan då rörde sig om den teaterform han i dag har som sitt stora intresse.
– Vi hade lek de två första tillfällena där vi gjorde olika övningar som jag tyckte var väldigt roliga. I efterhand har jag insett att det var övningar i improvisation som vi gjorde då.
Ännu en bekräftelse på intresset för den improviserade formen av teater fick Hjalmar när han några år senare såg en föreställning på Stockholms improvisationsteater.
– Jag hade aldrig sett det innan och hade ingen aning om vad det var. Jag kommer ihåg än i dag hur de helt plötsligt bytte scen och hur alla skådespelarna på scenen började att göra helt andra grejer och fortfarande var samspelta fastän de improviserade alltihop. För mig var det väldigt kul att se befrielsen i det samspelet.
Att improvisationsteatern kom att väcka ett så pass stort intresse tror Hjalmar att göra med att han är en gruppmänniska – något som han menar är en viktig förutsättning i improvisationsteatern.
– Jag är en gruppmänniska och då är improvisationsteater kul eftersom det handlar om att göra det som krävs i gruppen för berättelsens skull. Man brukar säga att det handlar om att lyssna sina medspelare, att få dem att skina och att må bra på scenen och så speglar man sig i deras glans.
– För mig handlar det om att få mina medspelare att se så bra ut som möjligt på scenen och för dem att få mig att se så bra ut som möjligt, att lyfta varandra helt enkelt.
Även om Hjalmar hade ett stort intresse för improviserad teater vågade han inte att söka till teaterlinjen när han skulle börja gymnasiet i Karlstad. Även om det blev en annan linje än teater kom dock intresset att bestå – och komma till uttryck.
– Jag var med i spexet som var stort på den gymnasieskolan som jag gick på. När jag gjorde audition var det många som blev förvånade eftersom de inte trodde att jag gillade spex och teater. Jag tyckte att det var riktigt kul eftersom jag fick improvisera.
Efter gymnasiet tog Hjalmar ett sabbatsår och flyttade till både Norge och England innan han ett år senare flyttade till Linköping med siktet inställt på att läsa till lärare.
– Mitt liv har alltid präglats av att jag kastar mig ut och ser vad som händer. Det är nog därför improvisationsteatern passar mig så bra och att jag kom in i det från början.
Vid sidan av lärarstudierna vid Linköpings universitet gick Hjalmar med i spexet, något som kom att bli den första riktiga egna kontakten med improvisationsteater.
– Det var föreställningar både med och utan repliker. Plötsligt kunde någon i publiken ropa “på skånska”, “omtag” eller “stå på händer”. Det kunde bli vad som helst, det var verkligen improvisation och det är sådana element som jag då tyckte och fortfarande tycker är riktigt roliga.
Efter två år på lärarutbildningen hoppade Hjalmar av och sökte sig i stället till en folkhögskola för att studera en teaterutbildning. Väl tillbaka i Karlstad efter teaterutbildningen kom han i kontakt med Dramaverket, som är Karlstads egen improvisationsteater, där Hjalmar snabbt kom att bli en del av verksamheten.
Sedan dess har Hjalmar kommit att bli såväl ensembleledare som kursledare i improvisationsteater på Dramaverket.
– Vårens kurs var ett pilotprojekt där jag provade att se hur det skulle vara att leda en grupp samtidigt som jag ville ägna mer tid åt improvisationsteater.
Intresset för improviserad teater är stort och Hjalmar menar att allt fler hittar till improvisationsteatern just eftersom teaterformen går ut på att samarbeta i grupp – något som ligger i tiden.
– Nu är det på väg uppåt eftersom många ser värdet i det. Det handlar ju mycket om att man hjälper varandra, att man går på impulser och att man lär sig att hantera dem.
– Det finns en rik historia beroende på hur långt i tid man backar. Människan har alltid improviserat, men det var först under antikens Grekland som det kom att ske i teaterform och sedan dess har intresset gått upp och ned.
Improvisationsteatern har för Hjalmar blivit ett slags förlängning av studierna i sociologi och psykologi vid Karlstads universitet, där improvisationsteatern har gett insikter om såväl grupprocesser som om sig själv.
– Improvisationsteater går hand i hand med så många andra saker som jag gör i mitt liv. Det som jag framför allt har tagit med mig är att bejaka och acceptera det som är, att liera sig med verkligheten utifrån hur den ser ut. Det är även något som jag använder i min egen vardag, att förhålla sig till vad man har i stunden.
Hjalmar berättar om en egenupplevd händelse då han glömde sin väska med kläder på tåget i Stockholm, och där insikterna från improvisationsteatern kom väl till användning.
– Jag kom på att jag hade glömt väskan först när jag satt på tunnelbanan. Då funderade jag på vad jag skulle göra, så jag klev av tunnelbanan och åkte tillbaka för att se om tåget stod kvar. Precis när jag kliver upp på perrongen åker tåget i väg.
– I stället för att stanna upp gick jag och min partner ut på stan där hon fick styla mig, vilket vi båda tyckte var kul och något som vi inte hade fått göra annars. Det är ett typexempel på att bejaka verkligheten och att agera utifrån vad man har för förutsättningar i nuet.
Förutom insikt att se verkligheten för vad den är menar Hjalmar att improvisationsteatern även gett honom insikter om sig själv.
– Jag har lärt mig att jag inte är så konstig som jag trodde att jag var. Det jag trodde var konstigt visade sig vara något alla människor kände och tänkte. Samtidigt har jag även lärt mig att jag har varit dålig på att lyssna i vardagen samt att inte lyssna på den inre, dömande rösten allt för mycket.
– Det handlar om att inte lyssna på den rösten. Innan vi kör improvisationsteater kör vi snabba associationer för att komma bort från den, så att man tar sig förbi spärrarna för att öppna ett hav av möjligheter.
Hjalmar menar att det genom att tänka bortom de inre spärrarna blir möjligt att upptäcka vem man själv och att hitta nya sidor hos sig själv.
– Improvisationsteatern är en förlåtande arena att upptäcka sig själv i och där man får vara kreativ. Kreativitet är ju en förutsättning i livet och det är den som man tränar i improvisationsteatern. Här skapar vi ett rum där vi sätter parentes för verkligheten och där det mesta är tillåtet.
– Här utforskar man vad man själv vill göra och det är därför många tycker att det är så roligt, eftersom de äntligen får göra sådant som de själva vill.
Är det inte lite läskigt att inte veta vad som väntar?
– Det är lite läskigt att inte veta vad som väntar, det är också det som är charmen med improvisationsteatern, att man kastar sig ut och inte vet vad som ska hända. Det handlar väldigt mycket om att var här och nu i mötet, vilket det gör i det verkliga livet också.
– Om man tillåter sig själv att gå in i det och tar bort den inre kritikern blir det inte alls läskigt. Då är det bara kul. För mig har det hjälpt jättemycket att inse att det som händer här är det samma som händer varje dag i det verkliga livet.
Avsaknaden av en förutbestämd handling och repliker, som utgör den stora skillnaden mot den traditionella teaterformen, gör även att det i improvisationsteatern inte finns något som är rätt eller fel – något som Hjalmar ser som en stor fördel.
– Eftersom det inte finns något där framme som man vet hur det kommer att bli har man heller ingen förväntning om hur det ska bli. Skulle vi ha ett mål, som inom teatern, blir vägen dit viktig eftersom det då kan bli rätt eller fel.
– Här blir det “learning by doing”, man gör något och ser vad som händer. “Vi provar” är just det bästa ordet i improvisationsteater.
Bakom intresset för improvisationsteater och för mänskligt agerande finns hos Hjalmar Hardestam en drivkraft och en vilja att hjälpa människor komma närmare varandra – och att ha kul.
– Det är nog själva meningsskapandet, att jag genom kurserna i improvisationsteater får göra det jag tycker är kul samtidigt som det skapar möjlighet för personer att komma närmare varandra än vad de själva trodde var möjligt. Även att allt är så öppet inom improvisationen, att det inte finns något rätt eller fel och att alla får komma till tals och att det är helt okej att man tycker olika.
– Jag känner mig helt rätt i improvisationsteatern.
I höst väntar sista rycket med C-uppsatsen i sociologi, vilken hamnade lite i skymundan under vårens arbete med improvisationsteater. Framöver har Hjalmar även en tanke om att återuppta lärarstudierna som han avbröt för ett par år sedan. Den 20 september deltar han tillsammans med Dramaverket på Kulturnatten i Karlstad.
– Min C-uppsats i sociologi handlar just om kursdeltagarnas erfarenheter av improvisationsteater och hur den har påverkat dem. Jag fortsätter även med kurserna i improvisationsteater, så det blir stort fokus på improvisation i höst. Jag är även sugen på läraryrket där det går att få in improvisationsteatern, men den absoluta drömmen vore att jobba med det på heltid.