Möt den nya sola i stan

Vi sitter länge och ­diskuterar såväl svensk som tysk kultur och vad skillnaden egentligen är mellan dessa två länder. Även om avståndet inte är så långt fanns kontraster, men jag ska inte gå händelserna i förväg. Jag börjar vår intervju med att fråga varför resan gick från Tyskland till Sverige.

— Jag har familj i Sverige, strax utanför Stockholm så efter att ha varit här på besök ett antal gånger så blev jag kär i landet.

Det visar sig att det inte bara är förälskelsen till Sverige som gjorde att han hamnade här i Karlstad. För två år sedan jobbade Fabian på ett hotell i Spanien. Där träffade han sin nuvarande sambo som kommer ifrån Island; ­Sverige ligger ju faktisk mellan ­Tyskland och Island – en kompromiss men absolut ingen slump.

När det program som Fabian läste i Tyskland kom till den fasen att en utbytestermin skulle genomföras var Sverige givet. Men inte Karlstad till en början då Kristianstad också ­var lockande och Stockholm ­fanns förvisso också som en stark kandidat.

Kanske var det tur att Fabians släkt i Stockholmsområdet hade berättat för honom om bostadsbristen i vår huvudstad, vilket var anledningen att Fabian valde bort Stockholm.

­— De kurser jag ville läsa inom media fanns både i Karlstad och i Kristianstad och jag kom in på båda skolorna, men Sydsverige var för likt Tyskland så därför blev det Karlstad.

Visst finns det likheter mellan Sydsverige och Tyskland men är skillnaden tillräckligt stor mellan Tyskland och Värmland undrar jag och frågar om ­Fabian har besökt de ­nordligaste del­arna av landet.

Efter lite ­kaffe och ett djupt andetag får jag reda på att så inte är fallet men att Karlstads universitet har anordnat en resa till Lappland för utbytesstudenterna.

Fabian ser en aning dyster ut när han berättar att det tyvärr var den ekonomiska aspekten som fick honom att tacka nej till den resan men han hoppas på att ett nytt tillfälle ska dyka upp och ett mer studentvänligt sådant.

Vi dricker kaffe och pratar vidare. Fabian började sin resa hit till Karlstad som utbytesstudent för över ett år sedan och har avklarat utbytesterminen och en termin språk­studier i svenska. En ivrig Fabian, som jag tror börjar få en koffeinchock, berättar för mig att när utbytesterminen var klar hade förälskelsen inte tagit slut, varken till sambon eller Sverige.

Nu har han påbörjat ett egen­komponerat program och undervisningen har gått från engelska till svenska. Kanske något av en utmaning inte bara på grund av just språket utan för att läraren inte längre ser en utbytesstudent i Fabian.

Jag frågar honom om detta; tar lärarna saker för givet eller känner Fabian sig nonchalerad? ­

— Lärarna vet inte att jag är en utbytesstudent, åtminstone tror jag inte det. Det är helt enkelt en känsla som inte ens Fabian kan ­förklara.

När jag frågar om det finns något negativt kring detta eller med vistelsen svarar Fabian att det inte finns något ­negativt med varken Sverige eller Karlstads ­universitet. För­utom parkerings­avgiften som önskvärt skulle vara gratis för studenter enligt Fabian. ­

Kaffet börjar ta slut och jag märker att Fabians koffeinkick har lagt sig. Dags att prata ­kulturkrockar – trodde jag – ­någon vidare krock finns ­tydligen inte.

Vi svenskar klär oss mer fabulöst och vi har en ­trevligare och lugnare attityd än vad Fabian upplever i Tyskland.

— Här du:ar vi varandra och våra lärare, något sådant skulle inte hända i Tyskland. Och kylskåpen i skolan, sådana har vi inte på mitt universitet i Tyskland. Där måste man köpa mat varje dag.

Hur är relationen till den svenska fikakulturen undrar jag, har den anammats?

Fabian ­skrattar till. Även om han älskar kaffe förstår han inte hur vi ­orkar äta så mycket sötsaker som vi alltid ska ha till varje fika­stund. På tal om kaffe så inser jag att mitt snart är slut och ­ställer därför frågan hur planerna går när universitets­studierna är klara.

Jag märker att Fabian vet precis hur han vill att framtiden ser ut när han berättat för mig att önskan vore att jobba på ett internationellt företag och jobba med över­sättning och ­extern ­kommunikation. När ­frågan kommer om han ser sig själv jobba i Sverige svarar han:

— Ja, absolut, så länge jag får resa och se världen så kan utgångspunkten vara här i Sverige.

Jag lämnar Fabian på ute­serveringen där solá gassat på oss under hela intervjun. Tanken slår mig att Fabian verkligen har blivit en del av Karlstad och kanske även en riktig värmlänning då jag tycker mig bitvis höra den påtagliga dialekten och så det smitt­samma leendet som det sägs att Sola alltid hade.