Vi är många som med stor spänning har följt valrörelsen och särskilt valvakorna. Ett val som beskrivits som det viktigaste någonsin, vilket enligt politikerna är varje val, och som resulterade i att alla lämnade sina valvakor utan att ha vunnit samtidigt som alla hävdade att de hade gjort det. På debattsidor och sociala medier, i fikarum och på bussar, överallt pratas det nu febrilt om regeringsbildning, vissa förespråkar att ”blockpolitiken måste dö” och andra att ”största alternativet” ska regera, men vad menas med detta egentligen?
Att störst regerar har länge varit praxis, eller snarare att Socialdemokraterna styr om de borgerliga partierna inte har majoritet, för majoritetsregering är något ganska ovanligt i Sverige. Men hur liten kan en regering vara och samtidigt accepteras som legitim? När riksdagen ska välja ny statsminister, på talmannens förslag, är det inte antalet röster för som spelar roll utan antalet emot. Ett exempel på detta var 2014 när 132 röstade för och 154 avstod att rösta. Rent teoretiskt kan då regeringsunderlaget vara väldigt litet, om de andra väljer att avstå sina röster, men någonstans måste ju en gräns dras för vad som är rimligt.
Om vi å andra sidan kollar på ”blockpolitiken måste dö” finns det många frågor där hur, vem och när är de tre första. Sveriges regeringar har under alla år gjort blocköverskridande överenskommelser mellan de olika partierna i riksdagen, så rimligen bör ju då ett avskaffande av blockpolitiken betyda något mer långtgående, som antingen regeringsunderlaget eller själva regeringen. Då ställs frågan om vem som ska göra det? Är det läge för en samarbetsregering likt under andra världskriget? De flesta kan nog vifta bort den idén.
Är det då en regering med Alliansen och Socialdemokraterna som tillsammans ska bilda majoritet? Eller en annan koalition? Problemen här blir att finns två statsministerkandidater som både inte vill släppa fram den andra, en tydligare än den andra. Men de är i alla fall överens om en sak nämligen att den andre borde bryta blockpolitiken så att de själva får styra. Den sista frågan är när. Är det i regeringsbildning? I budgetförhandling? Eller är det nästa val? Det bekvämaste är att skjuta frågan på framtiden och gärna efterträdare, men den enklaste vägen är sällan den bästa.
Det verkar nästan som att alla vill bryta blockpolitiken men fortsätta agera som de alltid gjort. Oavsett om det blir en bred koalition, minoritetsregering eller nyval så är det en sak som är säker: inget blir bättre när alla ber de andra att ta allt ansvar.
Daniel Frisén är opinionsredaktör på Karlstads studenttidning.
Artikeln publicerades i Karlstads studenttidning nr 2018#3.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
