Kärleken och hatet består av tre delar, samtliga med en stil som främst kan karaktäriseras som poetisk prosa, men som ibland tippar över i ren poesi. Del ett, vars titel lyder ”Appendix till en perfekt framtid”, behandlar en dotters relation till sin moder. Läsaren får veta att relationen mellan de två parterna blivit infekterad efter att dottern publicerat en bok som avslöjar intima detaljer om modern. Fast det jag nyss skrev stämmer inte. Inte över huvud taget. För den hatkärlek som Lee behandlar har egentligen ingenting med karaktärerna i boken att göra, förutom det faktum att det är just dem det händer. Hatkärleken är tidlös och mångskiftande i sin form. Det är inte den oförenliga relationen med Lees mor, eller diktjagets mor, eller någon annan människas mor som det handlar om. Istället handlar det om allas mödrar, och allas döttrar. Romantiske filosofen Schlegel skrev i ett av sina fragment att ”Det som sker i poesin sker aldrig, eller alltid. Annars är det ingen äkta poesi”. Utifrån detta kan vi snabbt konstatera att Lees poesi är äkta.
Bokens första del badar i skönlitterära och litteraturteoretiska referenser, och för en litteraturstuderande som mig själv är det en fröjd att se Lee klämma in Homeros, Barthes, Duras, Woolf, Camus, Sexton och Carson i sitt narrativ utan att det börjar halta. Det blir tydligt för varje läsare att författaren är mycket beläst och intresserad av litteratur, och i förlängningen leder paraden av litteratörer och teoretiker till att boken utöver sin ursprungliga tematik även kommer att handla om litteraturen i sig. Då och då framstår det som att denna väg är den väg som alla litteraturintresserade författares verk måste vandra. Verkets tema och dess motiv börjar definieras utifrån litteraturteoretiska ramar. Det är spännande för litteraturstudenten, men förmodligen inte lika lockande för läsaren som söker ta till sig tematiken utanför de litterära ramarna. Dessa kommer förmodligen att avskräckas tidigt under sin läsning.
Efter ett kort interludium, som faktiskt är det vackraste partiet i hela boken på grund av dess gripande poetiska prosa, kommer vi till bokens tredje del. Denna har fått titeln ”Appendix till barbariet”. Här behandlas huvudpersonens relation till en man som kort och gott kallas för R och som har en främlingsfientlig bakgrund. Deras relation kan bäst beskrivas som en mix av våld och kärlek, masochism och sadism. Motiven är nu mer moderna än i de två föregående delarna i den mån att huvudpersonens problem flertalet gånger är kopplade till främlingsfientlighet, såväl i relationen med R som i hennes vardagsliv. Tematiken håller sig dock tidlös. Lees diktjag rör sig konstant på gränsen mellan kärleken och hatet, likt en snigel som balanserar på en rakbladskant. Och det är jag mycket tacksam över.
Att behandla en kärlek som sliter en i bitar på grund av det underliggande hatet är i sig inget nytt, flertalet klassiker har gjort det både skickligare och mer nyskapande än Lee. Men när temat kombineras med moderna motiv och ett språk som balanserar lika skickligt mellan poesi och prosa som narrativet gör mellan kärlek och hat, så är det nog för att göra åtminstone mig begeistrad.
Jennifer Lindqvist är litteraturvetare och student vid Karlstads universitet.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
