Har du någon gång funderat över hur svårt det kan vara att ta emot hjälp och stöd?
Vi lever i ett individualistiskt samhälle som lägger stort fokus på individens framgång och lycka. Vi uppmuntras att bli framgångsrika, snygga och lyckliga och hela tiden sträva framåt mot ett bättre mål. Vi konkurrerar med varandra, kanske främst på sociala medier, om att framstå som mest attraktiva och mest populära.
Det är som att vi har fått oss själva att tro att vi inte behöver andra människor i vår strävan framåt det räcker med oss själva och det anses till och med lite som en svaghet att be om hjälp. Vi känner igen uttalanden som ”… och hon har gjort det alldeles själv!”, ”Han har lyckats med det helt utan hjälp!” eller ”Hen har skapat det helt på egen hand!”. Det ses som en självklarhet att det vi klarat själva helt utan hjälp, särskilt är värt vår egen och andras beundran och beröm.
Att inse våra begränsningar kan kännas som att vi har kört fast, att det är något dåligt med oss eller något fel på oss. Vi jämför ofta vår egen insida (dvs. hur vi känner oss inuti) med andras utsida (det vi människor visar utåt och den bild vi skapar av oss själv i exempelvis sociala medier). Genom att vi tenderar att göra så kan självkritiska tankar uppstå som ”hen är så snygg, smart och positiv, inte konstigt att hen klarar alla tentor och är omtyckt… men jag som är så negativ, trög och ful mig går det förstås alltid dåligt för och ingen kan bli kär i mig…”. När vi drar igång vår egen inre självkritiker skapar vi stresskänslor inom oss som leder till att vi mår dåligt men också till att vi tappar kraft och energi, vi orkar inte heller bry oss så mycket om omvärlden. Vi har nog med vår egen plåga, vår egen skam.
Det ses som en självklarhet att det vi klarat själva helt utan hjälp, särskilt är värt vår egen och andras beundran och beröm.
Hur skulle världen se ut om vi slutade jämföra oss med andra? Om vi slutade tävla med varandra? Om vi i stället för att ha mest fokus på att hela tiden förbättra oss kunde stanna upp och se på oss själva och livet med mer medkännande ögon?
Vi människor är helt beroende av varandra, det är något vi inte kan undkomma. Att tänka något annat gör att vi isolerar oss från verkligheten. Det är en styrka att våga be om stöd och hjälp, det krävs ett mod för att stå upp för sig själv och erkänna att jag behöver stöd eller jag behöver hjälp. Ensam är inte stark, alla välmående samhällen bygger på solidaritet. Vår natur är designad för samarbete, att vi samarbetar istället för att konkurrerar, att vi ser varandra och oss själv för dem vi är och inte för dem vi borde vara. Att vi skapar en gemenskap byggd på trygghet och närhet istället för en gemenskap byggd på hård jargong och tävlingsmentalitet. Det är människans förmåga till empati och samarbete som gjort att hon har överlevt, inte hennes förmåga till konkurrens och fientlighet.
När vi ber om stöd eller hjälp så visar vi att vi litar på den andra personen. Vi visar att vi kan släppa vår stolthet och att det inte finns något förödmjukande eller löjligt över att vi behöver hjälp. Det handlar inte om att förlora eller att vara underlägsen någon annan, tvärtom så handlar det om att vi erkänner våra egna begränsningar med mod och ödmjukhet.
På Studenthälsan kan du få samtalsstöd som en hjälp att komma vidare i dina funderingar och din situation. Du som har en dokumenterad funktionsnedsättning har även rätt till särskilt pedagogiskt stöd som är åtgärder för att kunna studera på lika villkor som den som inte har en funktionsnedsättning.
Läs mer om Studenthälsan och vilket stöd du som student kan få under din studietid.
Detta är en opinionstext där skribenten svarar för åsikter i artikeln. Läs mer om hur Karlstads studenttidnings journalistiska arbete här.
